Vem mår bra av att dra upp andras dåliga sidor, dåliga val och dåliga sits, självpådragen eller rättvis eller inte?Ja jag menar, om det handlar om en mördare eller våldtäktsman som blivit dömd för brottet, vem mår bra av att en samling folk sitter runt ett bord och drar upp skiten? Ältar det som han eller hon gjort sig skyldig till och häver ur sig det ena efter det andra om hur hemskt det var och hur hemsk den här personen var som gjorde det han gjorde. VEM och VAD blir bättre av att man ältar detta?

Vare sig mördaren gjort sig förtjänt av att dras upp i ljuset och spottas på offentligt eller inte. Vem vinner VAD på att det sker? Det måste ju vara de som ältar detta som på något sätt har något att vinna på att gotta sig i mördarens elände?

För visst är det ett elände?

På grund av tillfälligheter, självvalda situationer eller bara dåligt omdöme kan vem som helst hamna i en sits som inte är alltför smickrande. Ingen är felfri! Jag tänker på exempelvis den som druckit för mycket och hämningslöst gjort saker under en kväll som personen i fråga aldrig hade gjort i nyktert tillstånd. Jag tänker på den som drabbats av en släng extrem svartsjuka som förvridigt omdömet hos denna någon så att han eller hon sagt eller gjort något som förnedrar.

Det kan till och med vara så att personen i fråga trott sig handla rätt och riktigt eller till och med blivit övertalad att göra det han eller hon gjort i tron att han eller hon hade andras stöd. Men när det kom till kritan och det visade sig att handlingen var fel får han eller hon bära hundhuvudet. I det läget är det för sent att ångra sig. I det läget får den som valt att följa andras råd utan att reflektera över följderna tyvärr stå för det val han eller hon gjort. Men det gör fortfarande inte denna person till en ond människa!

Ja orsaker finns det ALLTID till ett agerande! INGEN gör NÅGOT utan orsak. Men oavsett VAD vi människor gör så är ingen av oss totalt ond rakt igenom. Nix! Ofta är de val vi gör i situationer beroende på hur väl vi litar på vår omgivning. Ibland i kombination med hur stort vårt behov av uppmärksamhet och bekräftelse är. Att få känna att vi finns, att andra människor ser oss kan ibland till och med vara värd negativ uppmärksamhet. Det vill säga, vi kan välja att göra mindre bra saker för att för en stund få känna att någon ser oss!

Många av oss gör alltså dumma saker för att fylla ett hål inom oss.

Jag läste något så bra häromkvällen. En facebookvän skrev ett par rader ur en dikt.

Den som inte får kärlek kan i stället se till att få andras beundran. Går inte det så ser vissa av oss till att bli fruktade i stället.

Om man utför beundransvärda stordåd får man dunk i ryggen och kanske till och med medalj. Det vill säga beröm och positiv bekräftelse. Det kan skapa ett behov eftersom det ger en kick att få detta. Men det finns en gräns. När den gränsen är nådd blir man osedd igen och då kan hålet bli större än det var innan.

För att fylla hålet där kärleken skulle ha varit gör man sådant som skapar beundran och bekkräftelse.  Den som misshandlar, mördar, mobbar och så vidare fyller hålet där kärlek och/eller beundran skulle ha varit med andra människors fruktan. Mobbaren stiger i graderna på mobboffrets bekostnad.

Den som snackar en massa skit om andras tillkortakommanden stiger alltså själv tillfälligt inombords. Han/hon kan då slå sig på bröstet på samma gång som skitsnacket lämnar munnen i vetskapen att han eller hon inte själv gjort sig skyldig till liknande skit som den som det snackas om… Eller?

Men i mina ögon är det just vad de största skitsnackarna gör! De sjunker lika djupt som de som det snackas om! Om inte värre, lägre! Lägre än Glocal net helt enkelt. Jag skulle så gärna vilja fråga dem som snackar skit om de mår bra när de gör det, när de gjort det? Gör man det? Jag har aldrig mått bra de gånger jag passerat gränsen och gjort mig skyldig till skitsnack i alla fall. Det är inget jag hittar positiv och konstruktiv kraft i!

Häromkvällen hörde jag personer jag på många sätt ser upp till och beundrar snacka nedlåtande om några andra som inte var där. Jag tycker att det är lågt! Hur ska jag kunna ha förtroende för dem? I mina ögon är det en styrka att INTE prata skit och en svaghet att göra det. Att falla till föga för grupptrycket och dra växlar på andras svagheter är inte värt någon beundran alls! Det är sååå lågt!

Ingen är felfri och inte jag heller. Säkert hittar den som vill NÅGOT de kan snacka skit om hos mig också. Skitsnack skapar negativa spiraler om det får fart, om ryktena får snurr. Den som drabbas av detta är absolut slut. Vem vill bli det? Vem vill göra slut på sina medmänniskor? Jo den som känner sig hotad av dem, den som är avundsjuk, den som inte har självförtoende nog att inte känna sig underlägsen i andras sällskap. Det är de som snackar skit och är det personer som är värda min beundran…????

Men min fråga är då, vart det leder? Går det verkligen att nå någonvart på att håna och kasta skit på andra, på att bygga teorier om andra människor utan egentlig grund?

Vem vinner vad på att snacka skit?????

Jag vill inte vara med! Jag vill inte snacka skit! Jag biter mig i tungan och kniper tjäft, en vacker dag reser jag mig upp och går ut ur rummet när det sker… Allt för att visa att jag inte ställer upp på sånt! Skitsnacket vill jag inte vara med i! Så är det bara!

Som journalist kan man inte undgå att få sitt namn offentligt på ett eller annat sätt. I kvällstidningarna har de till och med porträttbilder. Men varför ska man skriva egentligen? För att få sitt namn under och sin bild där? Näe faktiskt är det så att media har ett uppdrag att utföra. Journalisterna är arbetsmyror som ska utföra detta uppdrag och det handlar om att informera läsarna om det som är viktigt för läsarna, intressant för dem, roligt för dem och tråkigt för dem. Det är alltså innehållet i det medierade budskapet som är uppgiften.

Men idag kan man ibland få en känsla av att det är alltför många som bara är ute efter att få sitt namn uppmärksammat. Det är inte längre nyttan och glädjen för mottagaren som står i fokus utan i stället är det journalisten själv.

Om jag hoppar tillbaka till det där med att snacka skit så har det lite grand samma syfte i så fall. Ju smaskigare skiten man ältar är desto mer uppmärksamhet får den som häver ur sig den och uppmärksamheten får denne person på den smutskastades bekostnad. Så med andra ord, vad är nyttan i att snacka skit? Jo ungefär den samma som den i den narcissistiske journalistens artikel! Så var cirkeln sluten!

Jag var på en föreläsning när jag arbetade i äldreomsorgen i Göteborg för en massa år sedan. Där sa föreläsaren att män som träffas första gången får ett förhållningssätt gentemot varandra genom att ta reda på vad den andre är bra på. Balans blir det om de är bra på varsitt område. Då kan de respektera varandras expertis.

Är de däremot bra på samma område så blir det en kraftmätning först som avgör vem av dem som är den störste experten.

Kvinnor som träffas letar i stället efter likheter. De utbyter liknande förtroenden. Om jag berättar lite om min familj så berättar du om din och så vidare. Balans uppstår när man bytt förtroenden som liknar varandra, som värderas lika. Ingen av dem får försöka trumfa den andra med en ”värre” historia eller hålla inne med att utbyta förtroende. Då blir det obalans.

En grupp kvinnor kan därför ha svårt att acceptera om en av dem så att säga sticker ut huvudet och gör något som bryter av mot de andra. Ingen får tro sig vara förmer, alla ska helst vara lika.

Idag har jag varit och lyssnat på Lotta Snickare och vi har diskuterat kvinnor, män, organisationer och hur det är. Feminsm är ett laddat ord som inte ger så mycket positivt. Jämställdhet däremot innefaattar både män och kvinnor och där finns en positiv klang.

Men jag måste nog smälta alla intrycken från dagen med Lotta Snickare lite till tror jag… Det var mycket lärorikt och jag kände att det var en hel del aha-upplevelser i det som sades idag.

Men vi pratade inte bara om jämställdhet, vi pratade om annat också. På vägen hem satt jag i bilen och tänkte på att det känns lite sorgligt att det ska vara så svårt att vara rak och ärlig, att våga lita på sina medmänniskor och känna sig trygg. Det är ett ständigt genomgående tema kan jag tycka. Jag får en vision av blänkande gula, elaka ögon, smygande och tisslande och en ständig skärm uppe mot omvärlden för att slippa sticka sig och göra sig illa. Ett bevakande av positioner, information och fakta för att hålla kvar sin plats och inte bli anfallen av det yttre hotet, vilket det nu är?

Vi människor har en ond sida och en god, så är det. Ingen av oss är rakt igenom enbart det ena och inte det andra. Det gäller att känna sig själv, inse sina begränsningar, sina svagheter och det gäller att bestämma sig för vem man vill vara helt enkelt.

Men det gäller också att inse följderna av det egna handlandet. Att inte lita på sina medmänniskor får naturligtvis följder för den egna existensen. Att ständigt se fel, brister, hot och misstro från sin omgivning ger negativ laddning och då uppstår gärna negativa spiraler.

Någon gång för ett tiotal år sedan bestämde jag mig för att arbeta åt andra hållet och försöka skapa positiva spiraler. Jag vill inte vara misstänksam, jag vill vara ärlig och jag vill tro på människors goda sida. Min ambition är att agera på ett sätt som ger mina medmänniskor chansen att vara goda i stället för onda. Men det är inte lätt. Jag känner ju misstroendet, jag känner viskningarna bakom min rygg och teorierna om vad jag är ute efter, vad jag EGENTLIGEN har för mål med det jag säger och gör.

Psykologdotter som jag är vet jag också att vi människor ibland lägger våra dåliga sidor på en annan människa. Det kallas för en psykologisk försvarsmekanism att projicera sina egna fel och brister på andra människor. På det sättet slipper man ju ta tag i det själv, det blir ju lättare om man lägger över de där jobbiga sidorna och de onda tankarna på en annan människa. Eller hur?

Ofta är det svårt att erkänna att man har fel, att det kanske rent av finns en dold agenda i det egna handlandet som syftar till en egotripp på någon annans bekostnad. Det kan vara så att man inser att om man gör si så händer det så och då skulle man själv hamna i en bra dager. För att rättfärdiga detta så intalar man sig att det egentligen är den som drabbas av detta som får skylla sig själv…

Jag vill inte vara sådan, jag vill vara ödmjuk. Jag vill ha en god balans, inte en ond. Jag vill inte smida ränker och tissla och tassla med andra och jag vill framför allt inte prata skit om folk!

Staffan pratade om att vara saltet. Att inte låta sig flyta med när andra sätter igång att prata skit. Att ignorera och inte delta i det helt enkelt. Jag ska försöka vara saltet, jag ska inte vara med i skitsnacket! För egentligen, varthän leder det om inte till en negativ spiral?

Det hjälper ju ingen att snacka skit, det finns inget konstruktivt i det alls. Det enda som händer är att det blir negativ energi som limmar ihop dem som är överens om skiten och tisslar och tasslar!

Tänk vad bra om man fokuserar på det goda hos alla människor och försöker motarbeta det onda i stället för att framhäva det?

PS. För att förtydliga så var inte det här något jag kom på idag. Jag tycker nog att folk i allmänhet är rätt bra på att snacka skit och rätt kass på att se sina medmänniskors goda sidor. Det är lättare att snacka skit än att berömma och ge komplimanger. Lättare att tissla och tassla om andras fel och brister än att vara ärlig och ge konstruktiv kritik. Att det är så säger ofta mer om dem som snackar skit än om den det snackas om också. Jag gör vad jag kan för att inte trilla dit, men visst snackar även jag skit ibland tyvärr.