Jag kom på en bra definition på vad skitsnack egentligen är. I alla fall från mitt sätt att se det…

Person A har kritiska åsikter, riktiga klagosånger, kanske irritation och ilska över något som gäller personen B. I stället för att prata med B tömmer A sitt ordföråd om B, allt det negativa, för personen C. Detta blir rent skitsnack tycker jag när B kritiseras av A till C utan att B är närvarande.

Varför gör A på det sättet?

- Tja, det kan tänkas att A har något att vinna på att C kliver ombord på den klagosångs-skuta som A driver omkring på så att A kan känna att A har en lierad. En som förstår och tycker samma sak. Tillsammans är starkare än ensam.

(…men det kan tänkas att C inte är så lojal med A och berättar för B och då ligger nog A risigt till…)

Hm..

Hur som helst så är definitionen på skitsnack för mig; att kritisera en person eller en grupp på ett sätt som gör att den/dessa inte har möjlighet att direkt bemöta kritiken. Kritiken må vara sann eller falsk eller bara ryckt ur luften, alltihop blir ju skitsnack om B inte får chansen att förklara, försvara eller ta till sig kritiken.

Varför prata skit?

Orsaker till skitsnackande kan vara till exempel:

1. A är avundsjuk på B vilket A inte kan erkänna för sig själv utan i stället förvandlar sina olustkänslor till skitprat för att ”ta ner” B så att avundsjukan blir mindre och mer obetydlig.
2. A känner sig underlägsen B och vill ”klättra på en hög med skit” om B för att komma sig upp och få bättre läge.
3. Allmän osäkerhet som A har om sig själv och sin plats på jorden. Detta skapar ett behov av att ha något intressant att komma med för att få andras uppmärksamhet. Därför skvallrar A om första bästa som i det här fallet råkade bli B.

Självanalys

Varför fokuserar då jag så mycket på detta med skitprat. Kanske har det med det faktum att göra att jag bor i ett litet samhälle där många ”vet” så mycket om alla andra. Då kan det vara bra för mig att ha ett förhållningssätt till ”skitprat” och därför ältar jag detta för att hitta mitt sätt att ta hand om det när jag får det eller blir utsatt för det. ( Ingen är felfri, även jag snackar skit ibland… fast jag har en ambition att motarbeta min fallenhet för sånt!)

Kanske beror det på att jag är dotter till en psykolog som alltid gett mig mellanmänskliga analyser som svar på allt jag berättade för henne om hur det var och kändes.  Jag tror faktiskt att hon hade en psykologisk analys på allt när jag tänker tillbaka…

Psykologsvaren fick jag hela tiden. Från när jag var liten och gick i skolan och när jag blev vuxen och fick familj och barn. De sista åren mamma levde, hade vi långa, långa samtal i telefon om både relationer mellan familjemedlemmar, grupperingar i samhället lokalt, regionalt, nationellt och i globala sammanhang. Ja vi pratade i timmar om allt där människor hade relationer till varandra och till företeelser i nutid, dåtid och till sig själva.

Jag kan sakna de samtalen ibland så att tårarna bränner i ögonlocken… men…nu får jag föra de här resonemangen med mig själv. Jag kan även göra det med vissa utvalda vänner som kan hänga med i tankekurvorna. Ja, det är inte alla som kan det faktiskt! Eller som vill…

Jag kan tänka att många ”missförstår” vad jag säger och skriver. De får säkert till det till något helt annat än det jag menar om de inte förstått.

Ja, för så fungerar vi människor. Vi hör det vi kan förstå men det är inte säkert att vi förstår det vi hör bara för det. Ähum… flummigt!

Ryggsäcken spelar roll

Om A här ovan går omkring med en massa oförätter i livets ryggsäck. Med detta menar jag alltså ärr i själen, svåra spår i livserfarenheten. Det kan vara minnen av att ha blivit sviken och sårad av personer som A tyckte mycket om. Ja då är det lätt att A har svårt att lita på människor.

Då kan A mycket väl ”höra” saker som faktiskt INTE sägs. A gör då om det som sägs till något som egentligen har mer med vad A har i ryggsäcken att göra…

Pratar A med C om vad B sagt så får ju C en felaktig bild av vad B sa om A har tolkat om det som sagts på sitt sätt. Det är också skitsnakc, men då är det inte ens säkert att A haft för avsikt att prata skit! A har bara gjort sig sin egen tolkning av något som sagts…

Vi människor är komplicerade…

I bästa fall är C en insiktsfull människokännare som förstår att A har mycket skit i sin ryggsäck och därför tar det A säger med nitton nypor salt!

*suckar djupt*

När det inte fungerar i kommunikationen mellan människor är det lätt att det uppstår konflikter och kommunikation är inte lätt men det är viktigt! MYCKET VIKTIGT!

I somras fick jag förmånen att lyssna på en kvinna som är fantastisk. Hållbar kommunikation är hennes affärsidé. Hon föreläser om detta på ett enkelt och jordnära sätt. Hela tiden sitter man som publik och tänker att det hon säger egentligen är ganska basic, varför har man inte tänkt på det förut…?

Nu lånar jag friskt från hennes hemsida, men hon säger att vi har kommunikationsförmågor och de ser ut så här:

1. Förmågan att lyssna empatiskt men neutralt till andra så att vi verkligen förstår dem. Och det även när vi inte håller med om det som sägs.

2. Förmågan att fråga oss själva hur helheten hänger ihop, när vi är oense eller något inte stämmer. I stället för att bråka om vem som har mest rätt.

3. Förmågan att lyssna inåt till sig själv, efter klokare svar och lösningar som verkligen håller för alla berörda. Svar som även känns rätt innerst inne.

4. Förmågan att tala uppriktigt, både om det vi tycker att vi vet, och att klart och tydligt våga uttala tvivel när vi har sådana. I stället för att vara alltför artig.

Ordningsföljden! När förmågorna används i rätt ordning skapar vi utveckling. Försummar vi en av förmågorna eller slarvar med ordningen får vi dåligt fungerande kommunikation:

Dåligt fungerande kommunikation. Så fort vi försummar en av de fyra nödvändiga kommunikationsförmågorna tappar vi verklighetskontakten. Och då får vi problem med både relationerna och att fatta kloka gemensamma beslut i svåra och viktiga frågor.

Ska du/ni ha en bra och nyttig föreläsning någon gång så är Eva Grundelius ett jättebra val tycker jag!

Hennes hemsida hittar du här >>

När jag ser den här rutfiguren kommer jag att tänka på en diskussion som uppstod på Facebook idag. En vän till mig skrev:

”det borde ju vara självklart, men det svider ändå: de av dina bekanta som pratar mest skit om andra, de pratar även skit om DIG när du vänder ryggen till!”

Om man missuppfattar något är en sak, men man ska nog vara ganska klar över om an har en hel eller en bristfällig och ofullständig bild av läget innan man drar felaktiga slutsatser och får knasiga idéer som man sedan sprider vidare…

Men jag tycker nog att det finns skitsnack och skitsnack. En sak kan ju vara att sprida falska rykten och göra det med vilje för att uppnå något med det. Till exempel att jämföra sig själv med någon som man pratar ner för att själv komma i bättre dager.

Men sedan finns det skitsnack som handlar om vad man själv tycker om någon annan, om vad denne gjort, sagt och haft för sig…

Någon skrev i Facebook- diskussionen att om jag har problem med hur någon lever sitt liv så är det JAG som har problemet, inte den som lever sitt liv som han eller hon gör.

Det är ju sant!

Jag tycker att självdistans och medvetenhet om att man själv inte är perfekt är viktigt. Är man alltför rädd att tappa ansiktet blir det för mycket prestige i skitsnacket.

Då kan man inte ens be om ursäkt om någon skulle komma på en. Då måste man ha rätt till varje pris… Den sortens skitsnack är obehagligt!

Men kan man inse att man tycker illa om någon för att det har med en själv att göra egentligen så blir det en annan sak.

Själv anser jag inte att det finns någon endaste människa som är ond rakt igenom. Alla har vi våra anledningar att vara som vi är och alla har vi våra orsaker till det också.

Det finns människor jag har svårt för. Men det finns ingen jag avskyr eller hatar eller något annat starkt ord.

Känner jag obehag så kan jag analysera detta och fundera på varför jag får obehagliga känslor av en persons närvaro. Ofta hittar jag orsaken hos mig och inte hos den som ger mig känslan…

Det finns de som gett mig obehagliga upplevelser, upplevelser som jag helst inte vill bli utsatt för igen, dessa personer undviker jag in i det längsta att frottera mig med. Det finns två personer som gett mig mycket obehag och att de gjorde det var jag delvis delaktig i och det betyder att jag delvis är skyldig till att det blev som det blev.

Tyvärr går det inte att förändra idag. Loppet är kört! Klyftan har blivit för stor för att man ska kunna bygga broar. Eller så finns inte viljan att bygga bron där!

Jag är nog rätt prestigelös när jag tänker efter och skulle nog kunna gå halvvägs men jag är RÄTT övertygad om att jag är ensam om det i de två fall jag menar ovan…

Det finns de som ena dagen ger mig goa känslor för att i nästa kännas mycket opålitliga också. Där blir det svårare…

Jag ser potentialen men den försvinner snabbt igen. De personer som är så här gör mig mycket arg och besviken ibland och däremellan väntar jag med spänning på att få en positiv upplevelse eftersom jag vet att det är möjlilgt…

Nä nu har jag skrivit klart!

Just nu känner jag mig melankolisk, sorgsen och trött! Det är inte roligt när människor man tycker om inte kan låta bli att hamna på sned med varandra!

Det är heller inte roligt när människor man vet innerst inne är goa och vänliga själar inte kan hantera sin omgivning på rätt sätt!

Det är heller inte roligt att tänka på människor som borde vara nära men som man tappat bort, kanske för tid och evighet… Det är tur att jag har andra som jag får och kan ha nära mig och som jag älskar!

Vem mår bra av att dra upp andras dåliga sidor, dåliga val och dåliga sits, självpådragen eller rättvis eller inte?Ja jag menar, om det handlar om en mördare eller våldtäktsman som blivit dömd för brottet, vem mår bra av att en samling folk sitter runt ett bord och drar upp skiten? Ältar det som han eller hon gjort sig skyldig till och häver ur sig det ena efter det andra om hur hemskt det var och hur hemsk den här personen var som gjorde det han gjorde. VEM och VAD blir bättre av att man ältar detta?

Vare sig mördaren gjort sig förtjänt av att dras upp i ljuset och spottas på offentligt eller inte. Vem vinner VAD på att det sker? Det måste ju vara de som ältar detta som på något sätt har något att vinna på att gotta sig i mördarens elände?

För visst är det ett elände?

På grund av tillfälligheter, självvalda situationer eller bara dåligt omdöme kan vem som helst hamna i en sits som inte är alltför smickrande. Ingen är felfri! Jag tänker på exempelvis den som druckit för mycket och hämningslöst gjort saker under en kväll som personen i fråga aldrig hade gjort i nyktert tillstånd. Jag tänker på den som drabbats av en släng extrem svartsjuka som förvridigt omdömet hos denna någon så att han eller hon sagt eller gjort något som förnedrar.

Det kan till och med vara så att personen i fråga trott sig handla rätt och riktigt eller till och med blivit övertalad att göra det han eller hon gjort i tron att han eller hon hade andras stöd. Men när det kom till kritan och det visade sig att handlingen var fel får han eller hon bära hundhuvudet. I det läget är det för sent att ångra sig. I det läget får den som valt att följa andras råd utan att reflektera över följderna tyvärr stå för det val han eller hon gjort. Men det gör fortfarande inte denna person till en ond människa!

Ja orsaker finns det ALLTID till ett agerande! INGEN gör NÅGOT utan orsak. Men oavsett VAD vi människor gör så är ingen av oss totalt ond rakt igenom. Nix! Ofta är de val vi gör i situationer beroende på hur väl vi litar på vår omgivning. Ibland i kombination med hur stort vårt behov av uppmärksamhet och bekräftelse är. Att få känna att vi finns, att andra människor ser oss kan ibland till och med vara värd negativ uppmärksamhet. Det vill säga, vi kan välja att göra mindre bra saker för att för en stund få känna att någon ser oss!

Många av oss gör alltså dumma saker för att fylla ett hål inom oss.

Jag läste något så bra häromkvällen. En facebookvän skrev ett par rader ur en dikt.

Den som inte får kärlek kan i stället se till att få andras beundran. Går inte det så ser vissa av oss till att bli fruktade i stället.

Om man utför beundransvärda stordåd får man dunk i ryggen och kanske till och med medalj. Det vill säga beröm och positiv bekräftelse. Det kan skapa ett behov eftersom det ger en kick att få detta. Men det finns en gräns. När den gränsen är nådd blir man osedd igen och då kan hålet bli större än det var innan.

För att fylla hålet där kärleken skulle ha varit gör man sådant som skapar beundran och bekkräftelse.  Den som misshandlar, mördar, mobbar och så vidare fyller hålet där kärlek och/eller beundran skulle ha varit med andra människors fruktan. Mobbaren stiger i graderna på mobboffrets bekostnad.

Den som snackar en massa skit om andras tillkortakommanden stiger alltså själv tillfälligt inombords. Han/hon kan då slå sig på bröstet på samma gång som skitsnacket lämnar munnen i vetskapen att han eller hon inte själv gjort sig skyldig till liknande skit som den som det snackas om… Eller?

Men i mina ögon är det just vad de största skitsnackarna gör! De sjunker lika djupt som de som det snackas om! Om inte värre, lägre! Lägre än Glocal net helt enkelt. Jag skulle så gärna vilja fråga dem som snackar skit om de mår bra när de gör det, när de gjort det? Gör man det? Jag har aldrig mått bra de gånger jag passerat gränsen och gjort mig skyldig till skitsnack i alla fall. Det är inget jag hittar positiv och konstruktiv kraft i!

Häromkvällen hörde jag personer jag på många sätt ser upp till och beundrar snacka nedlåtande om några andra som inte var där. Jag tycker att det är lågt! Hur ska jag kunna ha förtroende för dem? I mina ögon är det en styrka att INTE prata skit och en svaghet att göra det. Att falla till föga för grupptrycket och dra växlar på andras svagheter är inte värt någon beundran alls! Det är sååå lågt!

Ingen är felfri och inte jag heller. Säkert hittar den som vill NÅGOT de kan snacka skit om hos mig också. Skitsnack skapar negativa spiraler om det får fart, om ryktena får snurr. Den som drabbas av detta är absolut slut. Vem vill bli det? Vem vill göra slut på sina medmänniskor? Jo den som känner sig hotad av dem, den som är avundsjuk, den som inte har självförtoende nog att inte känna sig underlägsen i andras sällskap. Det är de som snackar skit och är det personer som är värda min beundran…????

Men min fråga är då, vart det leder? Går det verkligen att nå någonvart på att håna och kasta skit på andra, på att bygga teorier om andra människor utan egentlig grund?

Vem vinner vad på att snacka skit?????

Jag vill inte vara med! Jag vill inte snacka skit! Jag biter mig i tungan och kniper tjäft, en vacker dag reser jag mig upp och går ut ur rummet när det sker… Allt för att visa att jag inte ställer upp på sånt! Skitsnacket vill jag inte vara med i! Så är det bara!

Som journalist kan man inte undgå att få sitt namn offentligt på ett eller annat sätt. I kvällstidningarna har de till och med porträttbilder. Men varför ska man skriva egentligen? För att få sitt namn under och sin bild där? Näe faktiskt är det så att media har ett uppdrag att utföra. Journalisterna är arbetsmyror som ska utföra detta uppdrag och det handlar om att informera läsarna om det som är viktigt för läsarna, intressant för dem, roligt för dem och tråkigt för dem. Det är alltså innehållet i det medierade budskapet som är uppgiften.

Men idag kan man ibland få en känsla av att det är alltför många som bara är ute efter att få sitt namn uppmärksammat. Det är inte längre nyttan och glädjen för mottagaren som står i fokus utan i stället är det journalisten själv.

Om jag hoppar tillbaka till det där med att snacka skit så har det lite grand samma syfte i så fall. Ju smaskigare skiten man ältar är desto mer uppmärksamhet får den som häver ur sig den och uppmärksamheten får denne person på den smutskastades bekostnad. Så med andra ord, vad är nyttan i att snacka skit? Jo ungefär den samma som den i den narcissistiske journalistens artikel! Så var cirkeln sluten!

Jag var på en föreläsning när jag arbetade i äldreomsorgen i Göteborg för en massa år sedan. Där sa föreläsaren att män som träffas första gången får ett förhållningssätt gentemot varandra genom att ta reda på vad den andre är bra på. Balans blir det om de är bra på varsitt område. Då kan de respektera varandras expertis.

Är de däremot bra på samma område så blir det en kraftmätning först som avgör vem av dem som är den störste experten.

Kvinnor som träffas letar i stället efter likheter. De utbyter liknande förtroenden. Om jag berättar lite om min familj så berättar du om din och så vidare. Balans uppstår när man bytt förtroenden som liknar varandra, som värderas lika. Ingen av dem får försöka trumfa den andra med en ”värre” historia eller hålla inne med att utbyta förtroende. Då blir det obalans.

En grupp kvinnor kan därför ha svårt att acceptera om en av dem så att säga sticker ut huvudet och gör något som bryter av mot de andra. Ingen får tro sig vara förmer, alla ska helst vara lika.

Idag har jag varit och lyssnat på Lotta Snickare och vi har diskuterat kvinnor, män, organisationer och hur det är. Feminsm är ett laddat ord som inte ger så mycket positivt. Jämställdhet däremot innefaattar både män och kvinnor och där finns en positiv klang.

Men jag måste nog smälta alla intrycken från dagen med Lotta Snickare lite till tror jag… Det var mycket lärorikt och jag kände att det var en hel del aha-upplevelser i det som sades idag.

Men vi pratade inte bara om jämställdhet, vi pratade om annat också. På vägen hem satt jag i bilen och tänkte på att det känns lite sorgligt att det ska vara så svårt att vara rak och ärlig, att våga lita på sina medmänniskor och känna sig trygg. Det är ett ständigt genomgående tema kan jag tycka. Jag får en vision av blänkande gula, elaka ögon, smygande och tisslande och en ständig skärm uppe mot omvärlden för att slippa sticka sig och göra sig illa. Ett bevakande av positioner, information och fakta för att hålla kvar sin plats och inte bli anfallen av det yttre hotet, vilket det nu är?

Vi människor har en ond sida och en god, så är det. Ingen av oss är rakt igenom enbart det ena och inte det andra. Det gäller att känna sig själv, inse sina begränsningar, sina svagheter och det gäller att bestämma sig för vem man vill vara helt enkelt.

Men det gäller också att inse följderna av det egna handlandet. Att inte lita på sina medmänniskor får naturligtvis följder för den egna existensen. Att ständigt se fel, brister, hot och misstro från sin omgivning ger negativ laddning och då uppstår gärna negativa spiraler.

Någon gång för ett tiotal år sedan bestämde jag mig för att arbeta åt andra hållet och försöka skapa positiva spiraler. Jag vill inte vara misstänksam, jag vill vara ärlig och jag vill tro på människors goda sida. Min ambition är att agera på ett sätt som ger mina medmänniskor chansen att vara goda i stället för onda. Men det är inte lätt. Jag känner ju misstroendet, jag känner viskningarna bakom min rygg och teorierna om vad jag är ute efter, vad jag EGENTLIGEN har för mål med det jag säger och gör.

Psykologdotter som jag är vet jag också att vi människor ibland lägger våra dåliga sidor på en annan människa. Det kallas för en psykologisk försvarsmekanism att projicera sina egna fel och brister på andra människor. På det sättet slipper man ju ta tag i det själv, det blir ju lättare om man lägger över de där jobbiga sidorna och de onda tankarna på en annan människa. Eller hur?

Ofta är det svårt att erkänna att man har fel, att det kanske rent av finns en dold agenda i det egna handlandet som syftar till en egotripp på någon annans bekostnad. Det kan vara så att man inser att om man gör si så händer det så och då skulle man själv hamna i en bra dager. För att rättfärdiga detta så intalar man sig att det egentligen är den som drabbas av detta som får skylla sig själv…

Jag vill inte vara sådan, jag vill vara ödmjuk. Jag vill ha en god balans, inte en ond. Jag vill inte smida ränker och tissla och tassla med andra och jag vill framför allt inte prata skit om folk!

Staffan pratade om att vara saltet. Att inte låta sig flyta med när andra sätter igång att prata skit. Att ignorera och inte delta i det helt enkelt. Jag ska försöka vara saltet, jag ska inte vara med i skitsnacket! För egentligen, varthän leder det om inte till en negativ spiral?

Det hjälper ju ingen att snacka skit, det finns inget konstruktivt i det alls. Det enda som händer är att det blir negativ energi som limmar ihop dem som är överens om skiten och tisslar och tasslar!

Tänk vad bra om man fokuserar på det goda hos alla människor och försöker motarbeta det onda i stället för att framhäva det?

PS. För att förtydliga så var inte det här något jag kom på idag. Jag tycker nog att folk i allmänhet är rätt bra på att snacka skit och rätt kass på att se sina medmänniskors goda sidor. Det är lättare att snacka skit än att berömma och ge komplimanger. Lättare att tissla och tassla om andras fel och brister än att vara ärlig och ge konstruktiv kritik. Att det är så säger ofta mer om dem som snackar skit än om den det snackas om också. Jag gör vad jag kan för att inte trilla dit, men visst snackar även jag skit ibland tyvärr.