….så är det… så blir det…Kanske har jag alltid varit en obotlig romantiker. Men den är så fin den här texten…

Jag har försökt översätta den och då blev det så här:

Han kommer hem efter ytterligare en dag
Hon ler mot honom när han kommer in genom dörren
Hon undrar om det blir bra
Det är svårt för henne när han inte visar att han ser

Han säger hej älskling, du ser bedrövlig ut
Du ser sjaskig ut i den där klänningen
Det är inte som det brukade vara
Då säger hon

Jag kanske inte är en lady
Men jag är helt och fullt kvinna
Från måndag till söndag arbetar jag hårdare än du kan tänka dig
Jag är ingen tjusig lady
Men jag är definitivt kvinna
Och den här kvinnan behöver lite kärlek
För att hon ska bli stark
Du är inte den ende som behöver det

Hon står där och låter tårarna rinna
Tårar som hon hållit tillbaka länge nu
Hon undrar vart all kärlek tog vägen
Kärleken de brukade dela när de var starka tillsammans

Hon säger, ja jag ser sjaskig ut
Men jag älskar dig inte mindre för det
Jag trodde att du alltid tänkte på mig
Att du alltid skulle känna

Han håller om henne och skäms
Han ser henne inte som han brukade göra
Han är alltför upptagen av sitt
Han har inte märkt att han gjort henne illa

Den uppmärksamhet han brukade ge henne
Bara försvann i all hast
Han kommer ihåg hur det brukade vara
När han brukade säga

Du kommer alltid att vara en lady
För du är helt och fullt kvinna
Från måndag till söndag älskar jag dig
Mycket mer än du någonsin kan förstå
Du är en riktig lady
För du är helt och fullt kvinna
Och den här kvinnan behöver en man som älskar henne och håller henne varm

Du är den enda
Du är en riktig lady
För du är helt och fullt kvinna

Så ljuv kärleken brukade vara
Så ljuv kan den bli igen…

Texten till Lisa Stansfields All Woman, fritt översatt…

Det är skillnad på att provocera och skapa känslor och på att ge människor en tankeställare…

Vi gillar konst, jag och Tommy. Ingen av oss är finkulturell med förutfattade meningar om vad som är ”rätt” och fel. Vi gillar bara att se tavlor och konst helt enkelt. Helt förutsättningslöst. När vi gick runt i Rom och såg tak och vägg-målningar och skulpturer av de stora mästarna så gav det oss lika mycket som det gör att åka på KRUT i Ulvsby.

Idag har vi besökt ett vernissage där Johannes Wessmark och Annika Strömberg visade några av sina verk. På vägen hem funderade jag på vad konst och konstnär egentligen innebär. Vad är konst och vad gör en person till konstnär?

Johannes är ofattbart skicklig på att måla så att det ser ut som foton. Det är skärpedjup och stor detaljrikedom som gör hans målningar så fantastiska. Går man nära ser man penseldragen men bara man tar ett par steg bakåt så förvandlas hans ”målningar” till ”foton”. Vad jag förundras över är just det faktum att han målar foton.

Annika är en helt annan sorts konstnär. Hon målar tavlor med känsla och uttryck och det är inget fotorealistiskt över dem, i stället kallas hennes konst ”naivistisk”. För mig finns det ett samband mellan det ordet och det faktum att jag tyckte att en av hennes tavlor fick mig att tänka på ”Tusen och en natt”.

Men hur är det egentligen med kvinnan som spelade psyksjuk och lät polisen ta hand om sig och bli fraktad till sjukhus? Var hennes tilltag konst…? Visst skapar det känslor, visst provocerar det, men till nytta för något…?

Hm… tycker jag.Vad var budskapet? Vad var meningen med detta…? Men måste det finnas ett budskap i konsten, kan det inte räcka med just detta att skapa en känsla?

Eller mannen jag hörde om för många år sedan som lade avföring i burkar och ställde dem på hyllor för folk att se på hans utställning, mening? Mål? Skapar känslor gör det onekligen. Men sedan, vad ska det leda till i nästa steg…?

Då kan man i stället fundera på om inte båda exemplen ovan har som mål att sätta fokus på upphovsmakaren, ge denne en stunds berömmelse och uppmärksamhet. Kanske ett sätt att se till att få sin ”kvart i rampljuset”?

Däremot tycker jag, personligen, att utställningen som fick namnet Ecce Homo är bra konst. Provocerande och samtidigt en kickstart för många olika sorters diskussioner om sådant som berör.

Så vad är en konstnär? Är det en person som skapar i syfte att provocera och skapa känslor? Är det en person med tekniskt fulländad teknik i själva skapandet eller kan man kalla en tvååring som kladdar med fingerfärg för konstnär?

Konst? Hm… ja själv tycker jag en av världens största konstnärer är naturen. Att se ljuset strila mellan träden i skogen, att se månen när den stiger över horisonten. Eller molnformationer på himlen en sommardag. Det är konst för mig lika väl som Annika Strömbergs goa änglar och fåglar är det, lika väl som Johannes osannolika tavlor är det…

… ja vem ska man tro på egentligen? Det är en fråga som många borde ställa sig i flera olika sammanhang egentligen tycker jag. Är det du vet så säkert egentligen? Har du rätt? Vem säger att det du tror på verkligen är det rätta..?

Jag hörde Caroline Leck, professor i kemisk meteorologi vid Meteorologiska institutionen, Stockholms universitet på P1 igår. Hon pratar om klimatförändringarna och IPCCs rapporter. På frågan om det finns två sidor, två grupperingar som tror respektive inte tror att människan har orsakat växthuseffekten säger hon att så är det inte.
- Det finns väldigt trovärdig vetenskaplig information. Det är ungefär 1000 vetenskapliga artiklar som har granskats av 300 experter och världsmedborgare som har samlats och enats om att växthuseffekten har orsakat de senaste femtio årens ökning av jordens medeltemperatur.

Det är ganska naivt att tro att vetenskap är godtycklig och att vetenskapliga metoder är lättköpta. Är det något man får lära sig när man läser på högskola och universitet så är det vad ”vetenskaplig metod” vill säga, hur man alltså kommer fram till vad som är vetenskap.

Vetenskap hämtas ur 40 år gamla böcker

Jag har en bekant som påstod att ”de där nissarna på universitetet går efter vad som står i böcker som är 40 år gamla”. På det viset avfärdades allt vetenskapligt och i nästa andetag kom i stället en personlig åsikt från samma bekant.Många gånger är det nog så vi människor gör. Har vi inte kunskap nog så har vi åtminstone en åsikt. Klimatet är ett område och vargarna ett annat där det fungerar så i många kretsar.

Vi människor har en förmåga att hålla fast vid våra övertygelser också och ofta går det prestige i sakfrågor. Att byta åsikt när kunskapen kommer och det visar sig att man har fel ligger inte för så många av oss…

Men tillbaka till vetenskapen. Alla rapporter i klimatfrågan har granskats vetenskapligt och om de inte har bedömts vara vetenskapligt säkra så har de heller inte fått ligga som underlag. För att något ska kallas vetenskapligt så bör det vara så säkert att det att flera studier kommer fram till samma resultat. Ska vi tro på vetenskapen då…? Tja, min personliga åsikt är nog att vetenskapen är det mest trovärdiga vi har att förlita oss på idag. I alla fall så länge inte företagen och staten köpt in sig allt för mycket i universitetsvärlden och betalat för forskningen. För i så fall bör den nog granskas kritiskt ur ytterligare en synvinkel så att den inte ger sponsorerna de svar som dessa vill ha. Vetenskap ska vara neutral. Den ska inte påverkas av politik eller kommersiella intressen.

Åsikter eller kunskap i undervisningen

I USA finns en rörelse som kräver att skolor ska undervisa om åsikter om klimatfrågan. De kräver att skeptikernas tyckande också ska finnas med i skolböckerna. Caroline Leck säger att hon blir orolig och bedrövad.
- Men för att försöka förstå hur sådant här uppkommer så skulle jag vilja säga att om man har rädsla och okunskap så försöker man hitta en syndabock som förklaring. En stark syndabock i den amerikanska kulturen är kommunismen. Det är så man gör, man kopplar ihop de som pratar om klimatförändring med kommunism. Man gör en politisk, känslomässig frågeställning av det hela i stället för att hålla sig till kunskapen om vad som verkligen ÄR observerat och om vad som händer och förstå orsakerna till det.

Vargen naturen och politiken

Jag fastnade för det som Caroline Leck sa om att göra om en fråga där man inte har kunskaper till något politiskt, känslomässigt i stället för att hålla sig till fakta och kunskap. Så tycker jag att många gör när det gäller vargen också. Siffror, statistik och hur naturen fungerar får ge vika för politik och känslor. Att vi människor är levande organismer som är beroende av naturen är vetenskapligt belagt, det tror jag inte att någon kan säga emot mig på. Det är vedertagna fakta.

Att vargen också är en levande organism och att den har betydelse i det ekologiska kretsloppet är också vedertaget. Men här är det många som drar öronen åt sig. Det argumentet får ge vika för påståenden om att den inte funnits i vårt land under lång tid och att det gick hur bra som helst. Eller så får det argumentet ge vika för att vi människor blir känslomässigt upprörda när jakthundar som springer lösa faller offer för vargen i skogen. För att våra tamdjur råkar i klorna på denna best.

Jag vill inte framstå som kall och okänslig. Men att vargen tar jakthundar och får är ett naturligt beteende. Det är inprogrammerat i generna hos detta djur. Precis som fågeljakt är det hos katten. Jag vet att man kan anpassa jakt med lös hund efter var vargens revir finns och jag är övertygad om att det finns andra sätt att jaga också. Det finns pengar att få till rovdjursstängsel, och jag vet att det till och med finns frivilliga som hjälper till att sätta upp dem. Men jag tror att problemen med vargen och lösa jakthundar och dåliga stängsel och får är problem som blir till nyttiga argument.

Argument som stödjer åsikter. Men hur var det nu, åsikter, är det kunskap…? Å vad sa hon nu, Caroline Leck? Jo, att syndabockar kan vara användbara när kunskap får ge vika för åsikter. Argumentet att vargens intåg i vårt land orsakar avfolkning av landsbygden till exempel… Det stämmer lika lite som att kommunismen skulle vara upprinnelsen till klimatförändringarna. Att folk flyttar från landsbygden har mer med den allmänna tilltron till tillväxten och det kommersiella systemet att göra än med vargen.

Hm, kanske är inte heller min åsikt om detta bygd på kunskap, men om banken lägger ner kontoren i norra Värmland så gör de inte det för att det finns varg. Det gör de för att det inte är lönsamt att driva kontoren där.

Varför är det inte lönsamt? Jo för att näringslivet har flyttat till storstan. Människorna finns inte kvar och då finns det inget kundunderlag som kan motivera kontoret. Tillgång och efterfrågan hör ihop också så finns inte serviceen kvar på landsgyden så försvinner de som efterfrågar den dit den finns också… till stan. Men är det vargens fel…?

Vill du lyssna på radioprogrammet som inspirerade mig så finns det på DEN HÄR LÄNKEN >>

Cicci Wik som liten i mormors knä... har denna lilla varelse blivit vad alla förväntat sig eller är hon sin egen, värd att respekteras som hon blivit?

…det är ju det vi är, var och en av oss är unik och har sin egen uppsättning personlighetsdrag och sin egen kropp. Ingen är den andra lik. Ändå verkar vi sträva för att bli så lika varandra som möjligt hela tiden…

Trender och ideal styr samhället. Den som inte är som alla andra platsar inte. Drar man detta till sin spets så ska vi helst klä oss lika, prata lika, göra samma saker, sträva mot samma mål i arbetslivet på samma sätt och vi ska läsa samma böcker och se samma filmer och tv-program.

Jag har skrivit om den allmänna synen på hälsa och motion förut och det som gör mig mest frustrerad är att det inte är okej att inte tycka att det är viktigast av allt i vår herres hage. Jo, men visst är hälsa viktigt och visst är det viktigt att ta hand om sig på rätt sätt. Det är inte DET jag blir frustrerad över, det är att man helst ska ha något att komma med.

Man ska veta ”rätt” saker om kosten och man ska helst kunna berätta om sina hårda träningspass och så vidare… Kan man inte det så blir man antingen mästrad av, det vill säga predikad för, av de som kan. Eller så tittar de på en som om man kommer från yttre rymden eller som något katten dragit in för man blir inte en i gänget då, om man inte har något att komma med. Något nyttigt och trendigt om kosten och eller hurtigt om vilken stenhård träning man håller på med.

Jag vill bli respekterad för den jag är utan att behöva försöka vara något jag inte är. Jag vill inte bli trampad på för att jag inte har som högsta mål i livet att bli trådsmal och trendig som modellerna i reklamen för diverese klädföretag.

Att ta för givet att vi alla fungerar lika är också tokigt. Ja, jag menar min kropp har sitt sätt att fungera medan din funkar på sitt sätt. Under årens lopp har jag mött personer som verkar kunna vräka i sig allt möjligt och som aldrig behöver ut och springa och träna stenhårt, de håller sig smala ändå.

Själv brukar jag alltid hävda att jag inte ens kan gå förbi avdelningen med chipspåsar på ICA utan att gå upp tre kilo. Det vill säga, min kropp har inte alls samma förbränningsmotor som de där personerna verkar ha. Så är det ju, vi har alla olika förutsättningar.

Det är så här med allt. Men alla, inklusive mig, är vi väldigt duktiga på att generalisera. Vi tar för givet en massa saker som vi egentligen inte borde helt enkelt. När vi lärt oss att något förhåller sig på ett visst sätt så har vi funnit en fundamental sanning tror vi. Men i det här landet har vi vissa gemensamma sanningar. I det här samhället, Forshaga, har vi vissa gemensamma sanningar.

I min bekantskapskrets har vi vissa gemensamma sanningar, och i det här huset, i den här familjen har vi också vissa gemensamma sanningar.

Men den svenska sanningen gäller inte i Pakistan. Den gäller inte i USA heller och den sanning som gäller i Forshaga gäller inte i Stockholm. DET har vi svårt att respektera ibland.

Jag är kvinna men jag kan inte göra tio saker samtidigt bara därför heller. Däremot känner jag flera män som är duktiga på det. Inte ens på DEN punkten kan man generalisera eller ta för givet att det förhåller sig som man föreställer sig.

I mitt förra inlägg skrev jag om manligt och kvinnligt och om MIN sanning. Jag vet att det finns män som tar vissa saker för givet, att kvinnor ÄR si och GÖR så och att män ÄR så och GÖR si.

Det finns väldigt många yngre, mellan 18 och 35 som tar för givet en massa om de som är i min ålder från 40 till 55 och det finns väldigt många äldre som tar saker för givet om de som är yngre.

MEN återigen, så anser jag att vi måste respektera varandras olikheter, varandras sanningar och sluta utgå från oss själva som de ultimata sanningsägarna! Hur vill du bli behandlad själv? Vill du bli mästrad av någon som anser sig veta bättre än du?

Vill du bli tittad på som något katten släpat in för att du INTE ser som din livsuppgift att följa trenden, prata om rätt saker, äta rätt mat och göra som alla andra förväntar sig att du ska göra?

Vill du bli dragen över en och samma kam som alla andra i den grupp där du buntas in? Nähä! Men då ska du heller inte bunta in andra och dra dem över en och samma kam tycker jag!

Så där, nu har jag avreagerat mig klart för den här gången!! Hoppas bara att jag inte gör de här felen själv i allt för hög grad nu för jag vill ju leva som jag lärt naturligtvis!

Min första sambo hade huvudet fullt av bilar, tog inget ansvar för hushållsekonomin och ställde höga krav på mig. Jag skulle laga mat, handla och betala för maten och jag skulle sköta tvätten och städa. I samma veva som vi träffades, han och jag, visade det sig att hans ex var gravid och han blev pappa mot sin vilja när vi hade varit tillsammans i lite mer än ett halvår. Många, många gånger har jag funderat på varför jag bodde kvar med honom men det är en helt annan historia. Nu handlade det om hur den relationen såg ut…

Och i den relationen var jag hushållerska, matmamma och den som tog ansvar för hemmet. PLUS att jag fick lära mig att anpassa mig efter honom för om jag gjorde något han inte tyckte om så fick han raseriutbrott. Han slog mig aldrig men jag var ändå misshandlad. Jag övningskörde och ville ta körkort och då sa han att jag aldrig skulle klara av det. När jag sa att jag ville plugga på högskolan skrattade han bara rått och sa att det var jag för korkad för och så vidare…

Min före detta man som är pappa till mina söner var helt annorlunda. Som partner var perfekt på många sätt. Vi tänkte lika och jag kände mig aldrig mindre värd än honom. Vi respekterade varandra och hade en väldigt fin relation ända till slutet av äktenskapet. Min exman tog stort ansvar för både hemmet och barnen.

Innan barnen kom var vi lika slarviga båda två med städning och disk. Men när barnen kom var vi ju tvungna att se till att de hade kläder på kroppen, mat i magen och att vi allihop hade tak över huvudet. När jag tänker tillbaka på hur vardagen såg ut då så vet jag att vi hade det jättebra. Det är bra att vara lika och tänka på samma sätt när man ska få det praktiska att fungera. Det hände ofta att jag skulle göra något bara för att upptäcka att han precis gjort det jag tänkte göra, eller tvärtom…

Min exman var kanske ingen lekpappa med sönerna när de var små men han gosade och skojade med dem. Det hände att han kunde vara sträng ibland. Allt för sträng tyckte jag. I alla fall mot slutet av äktenskapet…

Tommy är en lekpappa, alla barn älskar honom. Han kan inte vara sträng alls, han är snarare för mycket åt andra hållet. Kanske är han inte supernoga med städning, disk och annat i hemmet men han är precis som min exman. Det ingår i vardagen att städa, diska och tvätta. Matlagning däremot är inte hans starka sida. Men det beror inte på att han inte vill eller kan, det beror mer på att han själv inte äter vad som helst, han är mycket kräsen i maten.

Jag har vuxit upp med en ensamstående mamma. Hon var en sorts allroundförälder som grävde i trädgården, spikade, snickrade och bytte däck på bilen. Plus att hon städade, diskade, lagade mat och tog hand om sina barn. Hon klarade allt detta själv och naturligtvis är hon min förebild även om jag själv har tummen mitt i näven.

För mamma var det lika självklart med en hammare i näven som med en stickning, och hon sydde gärna men själv kan jag varken det ena eller det andra. Jag är inget vidare på att slå i en spik och jag är ännu sämre på att sy. Sticka är inte ens att tänka på… Men i min föreställningsvärld har det inget med manligt och kvinnligt att göra, vem som gör de här sakerna. Det är mer en fråga om vad man har talang och intresse för.

Kanske är det inte en man som sitter vid en symaskin, det är oftare en kvinna i min föreställningsvärld. Men däremot kan kvinnor mycket väl gräva, snickra och byta däck på bilen.

När det gäller hushållsekonomi är min grundsyn att om man är två så bidrar man lika mycket, eller alternativt så gott man kan efter förmåga. Det är inte självklart mannen som ska ha försörjningsansvaret. Men det blir gärna ojämlikt när den ena parten tjänar mindre än den andra. I alla mina tre relationer med delat hushåll har jag varit den som haft minst i inkomst.

Ett vårdbiträde som arbetar heltid tjänar mindre än en lastbilschaufför och mindre än en operatör i en industri. Ett nattarbetande vårdbiträde som jobbar deltid tjänar ännu mindre och en egenföretagande frilansjournalist tjänar bara tidvis lika mycket som en truckförare.

Trots detta har jag alltid haft ambitionen att tjäna tillräckligt. Jag vill kunna dra in lika mycket pengar till hushållet som min partner. Det har jag aldrig lyckats med. Detta har alltid varit och ÄR fortfarande frustrerande. När jag hör om ensamstående mammor som arbetar i vården och som inte kan överleva på sin lön så kokar det i mig. Det är så orättvist att kvinnor ska tjäna mindre för att det förväntas av dem att de har en man hemma som tjänar mer och som hon kan förlita sig på ekonomiskt.

Jag läste en gräslig insändare i NWT som menade att kvinnor har sämre arbetsmoral. Jag blev fullständigt förfärad och kände mig fruktansvärt kränkt. I hela mitt yrkesverksamma liv har jag verkligen kämpat, verkligen alltid haft som mål att göra ett så bra jobb som möjligt. Att då komma och dra mig över en kam och döma mig och min arbetsinsats på det sättet är fruktansvärt kränkande! Författaren till den insändaren borde polisanmälas!! Det var det värsta jag läst på mycket länge och man kan börja undra hur moderna vi egentligen är i det här landet när det finns män som tänker så!!???

När jag var småbarnsmamma hade jag gärna varit mer med mina barn men jag tvingades avdela allt för många av dygnets timmar till annat. Det vet jag att min exman tänkte också, han hade gärna varit mer med barnen han också.

Själv pluggade jag för att få en utbildning som i sin tur skulle ge mig större inkomst och å andra sidan var jag tvungen att jobba för att ha inkomst under tiden jag pluggade. Jag skulle INTE säga att jag hade dålig arbetsmoral under de här åren, snarare tvärtom. Så det så!!

Så släng dig i väggen, du som skrev den där insändaren i NWT!!

…baksidan är att vi fortfarande lever i en värld där makten tillhör gubbar i kostym som tar mycket för givet. Gubbar som, enligt ett citat från en framstående kvinna, inte själva kan laga sin mat och tvätta sina egna kläder ens. Gubbar som enligt mig, inte styr särskilt klokt…

De där gubbarna lever i sin lilla bubbla, eller grotta eller vad man nu ska kalla den verklighet som de tar för given. De har i alla fall väldigt liten insikt i det arbete som ger dem kläder på kroppen och mat i magen och de gör sällan något själva på hemmaplan. De där gubbarna som håller makten i sina händer värderar börshusets index högst i livet. Världens kvinnor är globalt sett inte många i maktens korridorer men de som trots allt är där måste anpassa sig efter gubbarnas spelregler.

Skillnader mellan bussförare och vårdpersonal

När jag var yngre och innan jag fick barn märkte jag inte av det här med könsroller så mycket. Vi kvinnor kan säga vad vi vill, vi kan göra som vi vill i det här landet och det finns egentligen inget som hindrar oss att leva det liv vi vill. MEN så kommer barnen in i bilden, eller så jämför vi olika yrkesgrupper med varandra. Eller så gör vi psykosociala studier av män och kvinnor på arbetsplatser, hur de fungerar ihop, och då märker vi att det finns skillnader.

Senast igår såg jag inslag på Värmlandsnytt på SVT där det handlade om arbetspass med delade turer, arbetsdagen delas i två arbetspass under en dag för att arbetsplatsens behov av bemanning ska täckas upp. Men det är ett arbetsschema som är bättre för arbetsgivaren än för arbetstagaren.

Bussförare har lyckats förhandla sig bort från dem medan sådana arbetspass ökar bland vård- och omsorgspersonalen. En facklig företrädare för bussförarna, en man naturligtvis, stod och sa att sådana arbetspass hade tagits bort för att höja statusen hos bussföraryrket.

Höja statusen var något man pratade om i slutet på 80-talet när det gällde personal i vård- och omsorg. Sedan hette det att samma yrkesgrupp skulle kompetensutvecklas på 90-talet. Men hur kan det då komma sig att vård- och omsorgspersonal får fler och fler delade turer?

Ja, för mig blir svaret ganska självklart. Jo, för att det är ett kvinnodominerat yrkesområde. Nu kanske det är många män som jobbar i vården och många kvinnor som kör buss men traditionellt är bussförarnas fackliga organisation en mansdominerad sådan och då blir det den skillnaden. För kommunal intervjuades en kvinna i medelåldern och hon svarade att man arbetar för att ta bort delade turer… men hur kommer det sig då att de blir fler?

Delat samhälle

En sak som jag diskuterade med en vän igår var just detta med män och kvinnor. Vi är inte överens om allt men en sak som jag håller med honom om är att vi delar in oss i grupper i Sverige idag. Gamla för sig, barn för sig, invandrare för sig och så vidare… Förr bodde människor alla ihop och alla i alla åldrar lärde av varandra, formades av varandra.

Idag ska små barn lämnas in till barnomsorgen när de är runt året och där får de sedan vara tills de börjar skolan. Efter skolan får de gå till fritids där de stannar tills föräldern kommer och hämtar dem efter sin arbetstid. Skola och barnomsorg är avdelat från äldreomsorgen.

Äldreomsorgen tar hand om de gamla när de inte längre klarar av att ta hand om sig själva. Idag får i och för sig anhöriga en allt tyngre roll men själva idén om äldreomsorgen är att de arbetsföra ska kunna arbeta medan deras gamla får omsorg av samhället. De gamla umgås med andra äldre och de träffar sällan yngre och nästan aldrig barn. Äldre och barn ingår dessutom i den tärande sektorn och bör därför styras hårt ekonomiskt eftersom det är en kostsam del av samhällsekonomin.

Den del av befolkningen som är arbetsför och produktiv bör helst ingå i den närande sektorn för att kommunens, länets, rikets och världens ekonomiska hjul ska gå så bra som möjligt. Den närande sektorn är den del av samhället som gubbarna i maktens korridorer prioriterar.

I min föreställningsvärld är kvinnor och män lika värda och mammor och pappor är lika viktiga för barnen. Själv har jag aldrig haft någon pappa men jag har alltid saknat en.

Till sin spets…

Gamla människor och barn har också samma värde som alla andra människor i vårt samhälle. Deras behov är lika viktiga som statens är av att de ekonomiska hjulen snurrar. Men ibland får jag en känsla av att det vore bättre om vi avskaffade barndomen och ålderdomen och enbart hade arbetsduglig och frisk befolkning i alla länder.

En arbetsduglig befolkning som föds som 20-åriga välutbildade, starka, friska och arbetsvilliga och som går rakt från födsel och direkt in i produktionen. Dessutom skulle vi ha en karriärstege där de börjar i botten och självklart har ambition allihop för att arbeta sig uppåt i organisationen.

Då skulle vi kunna avskaffa den tärande sektorn helt. I gubbarnas värld verkar detta i alla fall vara idealet.

Vardag, familjeliv, barn, hushåll och äldre är egentligen ganska oviktigt… För trots att de inte kan laga sin mat och ta hand om sina kläder själva så får de ju ändå mat i  magen och kläder på kroppen så varför ska de behöva bry sina skallar med detta…? Det är ju självklarheter, det finns ju bara där…

Omänskligt

Människor föds, växer upp och blir vuxna innan de blir gamla och till slut dör. På vägen kan de bli sjuka och hamna i svårigheter som gör att de behöver hjälp på många olika sätt och i andra delar av världen tvingar krig och oroligheter en del att fly. Men är syftet med oss allihop att vi ska ingå i produktionen och omsätta denna till siffror i börsernas index? Eller varför finns vi människor egentligen?

Den här planeten vi bor på, är den bara en enda stor råvaruklump som vi människor ska omsätta till siffror på börsen?

Är dina föräldrars mål med att sätta dig till världen att du ska ingå i produktionshjulet?

Ibland kan jag få känslan av att det är så det är. Vi vanliga dödliga ska inte bry våra små hjärnor med att fundera över vad som är viktigt i livet, vi ska matas med Big Brother, Idol och Melodifestivalen. Vi ska springa på H&M och shoppa och vi ska spela på hästar och fotboll och Lotto. Men vi ska inte tänka så mycket själva…

Medan vi roar oss på vårt håll kan samhällsmaskinen ställas om så att myndigheternas uppgift blir att se till att så många som möjligt ingår i produktionens hjul. Sjuka och arbetslösa ska till varje pris producera och pensionärer kan (om de vill) arbeta tills de är 75.

…en tanke till…

Mitt i allt det här är det svårt att få in en tanke på vart det här produktionsinriktade samhället är på väg. Produktionen är viktigare än produkterna, finns det köpare så ska det produceras och nya produkter hittar marknaden varje dag.

Nya kemikalier, nya hål i planetens yta, arter som dör ut, mark och vatten som förgiftas, fiskar som matas med paracetamol och östrogen, isbjörnar med flamskyddsmedel i blodomloppet och många många fler spår som människornas produktion lämnar på planeten…

Produktionen och alla transporter som behövs behöver energi och varför ska vi behöva bry oss om radioaktivt avfall och stora radioaktiva gruvområden? Huvudsaken är väl ändå att vi får energi till vår produktion…*DUBBELSUCKAR*

Tungt att leva med…

…allt detta är det! Men det var baksidan som jag ser den och ibland blir den mer dominant än framsidan i livet.

Men på framsidan finns källan till min livsglädje!

Nu är det februari och snart är det mars. I mars är vi ytterligare ett steg närmare våren. Våren då livet tittar fram. Gräset blir grönt och fåglarna börjar sjunga. Det blir varmare ute och det finns inte mycket som kan vara så ljuvligt som en varm sommardag, blå himmel och näsborrarna fulla av sommarens dofter. Skog, nyslaget hö och havet…

För mig är livet i sig framsidan! Det är där min källa till livsglädje finns, det är livet i sig själv som är värt att kämpa vidare för. Det är livet i sig själv som är själva anledningen till att jag sitter här och skriver. För utan livet hade jag inte funnits!

Hoppet…

Finns det liv så finns det hopp och hoppet är det sista som överger människan!

Jag hoppas att världens gubbar en dag stannar upp och får klart för sig att det inte är en självklarhet att de har kvinnor som gör markjobbet åt sig. Jag hoppas de själva lär sig laga sin egen mat, tvätta sina egna kläder så att de förstår att det inte bara är något som görs av sig självt.

Jag hoppas att de en vacker dag lär sig förstå att barnen är mycket mer värda än index på börshusen, att det faktist är DE som är framtidens hopp! Jag hoppas att de också lär sig att de har de gamla att tacka för att de finns till och lever här och nu!

Det FINNS de som tror och vill…

Det finns människor som tror och vill och som tänker själva. Det finns faktiskt de av oss, både kvinnor och män, som inte fyller all sin tid med intriger i TV-såpor och annat trams. Jag syftar på alla de eldjälar som arbetar hårt för sådant de tror på. Inte för sin egen skull utan för alla andras.

Så länge det finns människor som tror finns det hopp och så länge det finns hopp finns det liv och livet är därför värt att leva tycker jag!

Livet är framsidan!

Till vänster Per efternamnet har jag tappat. I mitten jag och till höger Stefan Jonasson. Vi gick på Komvux, på Fjällskolan i Masthugget tillsammans 1983-84. Vi tre var de tre musketörerna en period...

….”Life is a Rollercoaster med Ronan Keating, försommar med vinden i ansiktet…

Solen sken, måsarna svävade mot en blå himmel och vinden fick håret att fladdra bakom mig där jag for fram på min cykel. Det var nog i närheten av tågbron över Göta Älv vid Gamlestan. Jag hade den här låten i öronen och jag bara njöt…

På Spotify har jag skapat en låtlista som heter just ”Minnenas musik”. Den här låten är en av dem. Och jag har tänkt många gånger att jag ska skriva blogg medan lyssnar och skriva ner mina minnen som kommer medan jag lyssnar. Jag tror inte att jag är ensam om att ha musikminnen. Vi är nog många som kopplar musik med en händelse, en tid i livet, en känsla…

Nästa låt i listan är So strong med Labi Siffre. När jag hör den här låten minns jag en soffa i rosaaktig plycsh. Det var en bäddsoffa i två delar. En tvåa och en trea. Kuddarna var lite dumma när man satt i den för de ville gärna glida ut och ryggkuddarna gled ner bakom.

Soffan stod i en etta på tredje våningen i ett rivningsfärdigt hus strax nedanför Ramberget på Hisingen. Om du la en boll i köket så rullade den utan att du gav den fart ut i vardagsrummet. Där bodde jag vårvintern 1989 efter att jag hade flyttat från Härryda. Från huset i Björksjödamm som var det första huset jag köpt i mitt liv… Men jag kunde inte bo kvar där ihop med mannen jag levt med i fyra år, jag var helt enkelt tvungen att flytta…

Lägenheten med soffan tillhörde egentligen en före detta anställd i affären där jag handlade när jag jobbade i hemtjänsten. Det var min före detta man som hjälpte mig att få den så att jag slapp bo hos mamma.

Skivan med Labi Siffre hade han med sig till mig i lägenheten med soffan. Vi lyssnade på den tillsammans i den där soffan…

Avalon med Roxy Music får mig att hoppa tillbaka ännu längre i tiden. En våtsnöregnvåt motorväg, på väg från Göteborg till Malmö tillsammans med Eva och Tobbe. Väl framme fick vi först inte bo hos Claes och hans familj, men till slut gick det bra ändå… Det var en fredagkväll vi kom dit och på lördagen tog vi flygbåten till Köpenhamn. Jag minns egentligen bilfärden bäst… vi hade väldigt roligt i Köpenhamn också men vad vi gjorde minns jag lite dåligt…

Hela Avalon-skivan gick varm i mitt rum med de gula väggarna i Långedrag också så mitt rum minns jag oxå. Väggtapeten som var vid sängen, det gröna skrivbordet vid fönstret och mormors kassaskåp som stod där inne.

Nästa låt blev The Rythm Divine med Yello och Shirley Bassey. Den förflyttar mig till mitt favoritpass på Friskis och Svettis vid Domkyrkan i Göteborg, ditt jag åkte tre gånger i veckan när Ruben var liten bäbis. Anna hette hon nog, den energiska och glada tjejen som ledde det passet. Hon arbetade även som bröllopsfotograf, jag minns att jag såg hennes namn under foton i GP.

På slutet av hennes pass, till avslappningsövningarna och stretchen hade hon den här låten och varje gång njöt jag i stora drag när den kom. Till slut frågade jag vad den hette, skrev upp det och gick och köpte CDn och jag minns att jag hade ett kassettband med den låten om och om och om igen på ena sidan. Vad hette det nu igen, jo Freestyle, så hette den där lilla spelaren som man hade på den tiden…

Sign your name med Terence Trent D’Arby är en låt som förflyttar mig till huset i Härryda. Rocky, den svarta labradoren är ute på löplinan i trädgården och jag sitter på trappen på altanen med en mugg kaffe och röker. Där ute i skogen kunde jag ha på mig vad som helst och håret kunde få vara som det ville. Jag lyssnade på fåglarna och bäckens brus. Långt bort hördes tåget som fick mig att tänka på Duvnäs… ett ljud som alltid får mig att tänka på när jag var liten och var i Dalarna..

Men Terence Trent D’Arby får mig att tänka på det lilla huset i skogen. Av någon outgrundlig anledning är jag alltid ensam där. Jag tror inte att Torbjörn var hemma så värst ofta när jag tänker tillbaka på den tiden… Var han hemma var han ute och höll på med bilarna som belamrade den egentillverkade carporten. Eller så högg han ved eller så var han ute och fiskade och då var han ändå inte hemma… Ibland hände det att han satt i källaren och band flugor till fisket också… Ja ja…

The Look med Roxette förflyttar mig till en svettig danskväll på gamla Whitan med Håkan. Vi dansade så svetten sprutade och jag njöt i fulla drag. The Look gör mig alltid glad för det var jag där och då. Vi gick dit och åt ”black&white” i källaren först och sedan gick vi upp till nattklubben och dansade loss…

In the army now med Status Quo förflyttar mig tillbaka till Långedrag. Men inte till det gula rummet utan till ett rum i källaren på ett sutteränghus på Koggegatan. Det var ganska stökigt och luktade instängt där. Men den här låten gick på stereon och det var hösten 1982. Det var då jag och Claes blev ihop igen… den hösten var vi oskiljaktiga och hade planer på att flytta ihop.

Men det var inte realistiskt och i Malmö fick Claes jobb så det var bara att flytta till Skåne. Jag minns att även jag blev erbjuden jobb men tackade nej till det… Jag var hemkär och vågade inte riktigt. Som 17-18-åring var jag ganska feg faktiskt… Fast tänk om jag hade blivit skåning…??? Hm.. nu är jag värmlänning i stället.

Wherever I lay my hat med Paul Young förflyttar mig till Majorna, det är höst 1983 och jag är ledsen över att jag och Claes har brutit upp men glad över att ha börjat plugga på Fjällskolan. Under några veckor den hösten bodde jag hos Maryanne. Vi var ofta ute och åkte i hennes grå Volvo 142. Körde en runda på Avenyn och där var det nästan alltid några killar som fick syn på oss och började följa efter oss. Maryanne körde till Majorna och där lurade vi bort dem och sedan åkte vi tillbaka in till Avenyn.

Ibland stannade vi och klev ur bilen och pratade med grabbarna. Ibland var Cattis och Eva med oxå och då var vi fyra brudar i en grå Volvo.

Ett par killar vi träffade hade en grön liten bil med PA-system under huven där fram. Vi kallade dem för Bengt och Bengt men det hette de inte…

2-4-6-8 Motorway med Tom Robinson Band var låten jag fick min första kyss till. En blöt och ganska kladdig historia som jag minns det, men det var bara en kyss. Inget mer. I ett mörkt rum i Vargåna i Deje… Hm.. ja ja…

Nä nu ska jag sluta skriva till Minnenas musik för den här gången…

…så sjunger Sonya Hedenbratt i ”Mamma Blå Blues”, en låt som jag fastnat för. 

Kanske känner jag igen mig i det. Nog har jag fötterna på jorden och visst kan jag ha hjärtat fullt av blues. Ibland mer ibland mindre, men den finns där alltid… bluesen. Både musik och sorg.

”Jag kan tonerna och orden som gör tisteln till en ros.”

Det är faktiskt ganska bra att kunna ibland. För även en tistel kan vara vacker.

”Jag vet vad du behöver, ett trollspö fullt med glädje.”

Det är nog det bästa jag vet när jag lyckas med det åt någon, att vifta med mitt trollspö fullt med glädje. Andras glädje är bästa medicinen mot ett hjärta fullt av blues, prova själv ska du se!

Har du Spotify kan du söka där om du vill höra låten. Jag fann den inte på Youtube. Hade jag gjort det hade den varit med här i det här inlägget.