Modesty Blaise, en kvinnlig hjälte? Eller en kvinnohjälte? Eller en hjälte för kvinnor? Bilden är hämtad från omslaget till en bok med titeln "Hjältar: Kvinnliga hjältar" Klicka på bilden för att läsa mer.

Tommy och jag såg Mission Impossible 2 igår och i en scen pratar Tom Cruise med sin uppdragsgivare om en kvinna som Toms rollfigur just förälskat sig i. Uppdragsgivaren vill att denna kvinna ska ta upp en gammal bekantskap och flirta in sig hos honom. Tom ser skeptisk ut eftersom han är kär i tjejen och uppdragsgivaren säger då:

- Men hon är ju kvinna, hon kan så klart ljuga och krypa i säng med vem som helst!

Kanske sa han inte detta med exakt de orden jag använde ovan men innebörden var i alla fall detta. Han lät påskina att det var det naturligaste i världen för en kvinna att ljuga och hoppa i säng med vem som helst. Det var innehållet i repliken. Dessutom sades den på ett sätt som att detta var en självklarhet. Något som alla redan visste och utgick från.

Jag kände hur jag stelnade till och insåg plötsligt att det är så könsrollerna är. I filmer blir de dessutom stereotypa, alltså något självklart. Männen är hjältarna som räddar världen och många, de flesta kvinnor, är i första hand kroppar med frestande utseende. Stora tuttar med djupa klyftor emellan och runda välformade bakar och långa ben. Ofta har kvinnorna utmanande kläder som visar detta på ett naturligt sätt. Så att det blir mer regel än undantag.

Kvinnorna med sådana kläder och den typen av roll är ofta även utan själ, de har inget samvete, när de lurar männen i fördärvet. Det är en kvinno-stereotyp, men så finns det en till. Då är kvinnorna oskulder som hjältarna får i slutet av filmen när de räddat världen åt dem.

I MI2 igår var kvinnan en lättklädd tjuv med tuttar och rumpa och ett vackert ansikte. Hon tvingades lura sig in i storbovens hus för att ligga med honom och spela hans flickvän medan hon spionerade åt Tom Cruise rollfigur. Den här kvinnan var både fresterska och oskuld, allt-i-ett. Tom Cruise var däremot enbart hjälte, otvetydig hjälte som räddade världen inklusive den tvetydiga kvinnan som blev enbart offer i slutet…

När jag vaknade vid fyra i morse kom grubbleriet tillbaka…

Jag tänkte på min krassa bild av fruntimmer i grupp. Den jag fått från alla mina år i äldreomsorgen där arbetsgrupperna oftast består av 100% kvinnor. Jag tänkte på hur vi kvinnor kan vara som en skock hönor. Om en oss sticker ut ur mängden och sticker upp huvudet ovanför de andra och utmärker sig på något sätt. Ja då skalar de andra hönorna av henne alla fjädrarna och hackar ner henne igen. Den kollektiva kvinnligheten är homogen. Ingen får utmärka sig eftersom det är en dålig företeelse. En kvinna som gör det har ju en lömsk tanke bakom…eller?

Så tänkte jag på hur det var när jag var i tonåren och killar och tjejer började ha sex. Killarna skröt om hur många brudar de hade fått omkull och ju fler desto mer karl blev de, desto större hjälte alltså. Men om en tjej gjorde likadant blev hon stämplad som dålig kvinna. Då var hon lösaktig och horaktig. Det där förstod aldrig jag. Det måste ju ha varit en ekvation utan logiskt svar. De fina flickorna måste ju ha varit en försvinnande liten skala till slut om var och en av hjältarna fick omkull så många de sa. För hur många oskulder fanns det egentligen kvar då när de hade så många streck i sina böcker…?

Dessutom fanns det ju en stor orättvisa i det här. Männen fick prata om hur mycket de gillade sex men inte kvinnor. Kvinnor skulle ha vita kläder, prata om hästar och drömma om att gifta sig och skaffa barn. Men sex fick de inte tycka om. I alla fall inte om de skulle förbli ”fina flickor”.

Så, den där repliken igår fick mina tankar att spinna iväg på det här. Vi kvinnor är enligt den här stereotypa rollfördelningen alltså orsaken till männens olycka och vi använder våra kroppar för att dra ner dem i fördärvet. Vi bär på skulden och de får äran. Vi kvinnor kan aldrig bli hjältar på samma sätt som männen eftersom vi har våra syndiga kroppar som lurar männen. Ska vi vara bra kvinnor så ska vi vara oskulder tills vi gifter oss och därefter ska vi vara representativa och sköta det osynliga arbetet medan männen gör det synliga och blir ärade.

Men som gift kvinna drar man också ner mannen i fördärvet om man fortsätter att spela rollen. För om sex bara ska användas för att skaffa barn och om en gift kvinna inte bär urringat och högklackat och kortkort så lurar de dåliga kvinnorna där ute. Då blir det den gifta kvinnans fel om hennes man lockas av de där dåliga kvinnorna. Hon lyckas ju inte ge honom vad han behöver för att stanna innanför äktenskapet. Det blir hennes fel om mannen vänsterprasslar också.

Vänder vi på det och låter den gifta kvinnan gå i högklackat och kortkort så kan hon ju lura in granngubben och då blir hon en dålig gift kvinna.

Det är nästan så jag skulle vilja påstå att ska man resonera så här så blir det ju omöjligt att vara kvinna över huvudtaget??

Hm, jag låter som en kvinnosakskvinna eller nåt…

Men jag blev bara så arg över den där repliken och symboliken kring den. Jag funderade på hur många sådana repliker som passerar in genom våra öron utan att vi reagerar. Vi blir matade av en bild av kvinnor och män som är förkastlig. Finns det någon mer än jag som reflekterar över replikerna? Jag fick lust att ta upp min C-uppsats igen och undersöka replikerna filmer, böcker, tv-serier och så vidare?

Ska man lyssna på män på en arbetsplats som pratar om sina kvinnor där hemma så är kvinnor kärringar, regeringen, HSB, det vill säga Hon Som Bestämmer. På det sättet får ju kvinnan skulden för allt som sker. Männen blir offer och det som sker det är kvinnorna ansvariga för. Den roll männen ger sina kvinnor när de kallar dem så är som männens plågoandar, som manipulerar, kostar pengar och drar ner dem i fördärvet. Stackars fallna hjältar!! *suck*

Vi kvinnor å andra sidan är så fulla av skuld (som vi fått av männen för all skit våra kroppar och vår blotta existens ger upphov till) att så fort en av oss bryter mönstret i kvinnogruppen och utmärker sig så kastar vi vår egen skit på henne för att ta ner henne på marken så hon inte tror hon är något. Så därav rubriken, det är vi kvinnor som heter Jante. Männen är det ju bara synd om… eller?

Ååå.. jag blir bara så arg!!!! Vi blir hemmablinda allihop och ser till slut inte hur det ser ut. Vi märker inte att repliker som den jag såg i gårdagens film formar vår inre kultur, ser till att upprätthålla rollfördelningen så att de gamla strukturerna sitter kvar, männen är hjältar och vi kvinnor är roten till det onda. Vi är häxorna som ska brännas på bål!

Visst kunde jag varit rik på kontot också och haft en massa pengar. Men jag är rik ändå idag, rik på upplevelser, rik på vänner och familj, rik i kärlek och rik i vänskap och det slår högre än alla pengar i världen. Så det så!

Mitt hjärta.

Jag har i princip skrivit ner hela historien om mig och Tommy idag till en vän på facebook. Hur jag separerat, hur Jonatan ville skriva brev till en dagiskompis, hur han frågade mig om inte jag ville hitta en vän på Eniro när han gjort det. Hur jag då kom att tänka på Tommy som det naturligaste i världen. Hur jag åkte hit, hur det ska pang och inte klick, alla svårigheter och alla prövningar vi gått igenom under åren. Barnen, oss, allt om nya och gamla familjer som ska passa ihop för att få vardagen att fungera och ekonomin att gå ihop…

Ja allt det där gick jag igenom när jag skrev i repris.

Nu är det två år sedan vi förlovade oss. Han vet mer om mig nu och jag har sett fler sidor hos honom, både bra och dåliga. Vi är fortfarande ett par och vardag har vi och ekonomin går ihop. Barnen är stora nu och Dennis har till och med flyttat hemifrån. Det är bara Erica och Ruben som inte är myndiga än men de andra tre har passerat den gränsen.

Tommy äger fortfarande mitt hjärta precis som 2002 men idag är det inte som det var då. Då var allt naivt, nytt och hela världen var möjlig. Idag står fötterna på backen och han har slutat gå en halvmeter ovanför och göra tre fel på två saker som han sa att han gjorde i början när allt var nytt och spännande. Jag ser på honom ibland i smyg och visst är det så fortfarande… När han ser att jag ser på honom säger han; – Va? Då vill han veta om jag vill något, men det vill jag ju inte… jag vill ju bara se på honom.

Jag vet inte om vi någonsin gifter oss. Det finns ju liksom inget behov och det kan aldrig bli som det var när jag gjorde det 1990. På lördag är det bröllop för en syster till en kompis. Vi har en del kontakt på facebook och jag känner hur hon känner. Jag kikade på bilder från en annan kompis bröllop idag. Det är något speciellt att gifta sig. Det är inget man bara gör av praktiska skäl eller för att det förväntas av en. Nej, för mig var mitt giftermål fullt av symbolik, fullt av mening och känsla och kärlek. Det var en dag som jag aldrig kommer att glömma och aldrig vill glömma. Trots att äktenskapet inte höll…

När jag och Tommy var i Rom var det också magiskt. Trots att vi haft sällskap i sex år när vi var där och landat på fötterna på gott och ont så var det en speciell dag. En speciell upplevelse. Den dagen var det bara vi, Tommy och jag. Jag minns hur vi tog oss till ett torg som jag inte minns namnet på nu. Vi gick till en taverna och beställde mat och vi talade om för kyparen att vi förlovat oss. Där och då kände jag mig lite som Lady i Lady och Lufsen. Det var nästan så jag förväntade mig att kyparna skulle börja sjunga; – Åh en sån natt, en sån underbar natt….

Hur det nu än blir i framtiden så vet mitt hjärta var det hör hemma och vad som än händer har jag fått glädjen att uppleva två långa och fina relationer med både gott och ont… Jag är 45 år och tacksam över den rikedom jag fått uppleva, nämligen att få möjlighet att älska och bli älskad tillbaka…

Till webbalbumet >>

Med bromsar surrande kring huvudet och myggor i anfall från alla fronter tog jag mig till mitt kantarellställe igår. Det gav utdelning! *glad*

När jag kom hem gjorde jag i ordning en kålgryta med köttfärs och bulgur i. Jonatan hade beställt kålsoppa egentligen men det blev gryta i stället och den blev bara godare med en toppning av smörstekta kantareller! Det fanns jättemycket väldigt goda skogshallon på ett hygge som jag passerade över. Det är förresten en alldeles utmärkt motionsform, att ta sig över kalhyggen där gräset börjat växa och det finns en del sly. Man får klättra och man får akta sig för var man sätter fötterna. Jag vart helt svett!

På väg hem därifrån vevade jag ner bilfönstret helt och hållet, tog ur hårsnodden och körde hemåt med håret flygande runt huvudet. Till detta hade jag naturligtvis favvo-musik i stereon på jättehög volym. Gissa om jag njöööööt?

En sådan dag som den igår är det helt och hållet omöjligt att tänka sig att bo på en annan plats än här. Detta går bara inte att uppleva någonannanstans. Jag minns ju så väl när vi bodde i Majorna, hur jag lääääängtade till skogen och hur oäkta Slottskogen kändes när den fick vara substitut. Visst, rådjuren springer fritt där och det finns fåglar och andra djur också men en äkta skog i Värmland med kantareller och skogshallon slår detta med hästlängder!

…inte ens skogen i Gunnilse, vid Gråbacka går upp mot det här! Dofterna är som i Dalarna och det är sommar för mig. Fyllt med positiva vibbar! Jag älskar skogen!! Den värmländska skogen!!

Det är också två år sedan jag och Tommy förlovade oss i Rom, vid Fontana di Trevi. Men det skrev jag om igår så i stället för att upprepa det så klistrar jag in en liten film med ett enkelt men sant budskap:

Tommy och jag vid Fontana di Trevi, Rom 26 juli 2008.

….sedan tog vi tåget genom alperna till Milano. Därifrån åkte vi nattåg till Rom. Ett nattåg då ett par italienska kvinnor kacklade sig ut på varje perrong och tillbaka när tåget gick hela vägen till Rom. Vi sov inte mycket den natten kan man säga…

Väl i Rom tog vi in på hotell. Tommy gjorde upp ett dags-schema åt oss och sedan gick vi nog flera mil i ett hett och turist-tätt Rom. Det var i synnerhet en alldeles speciell plats vi skulle besöka; Fontana di Trevi. Det bestämde vi redan 2002 att vi skulle dit och göra vad vi gjorde denna varma julidag 2008

Å i morgon har vi varit förlovade i två år!

Redan 2002 bestämde vi att vi skulle förlova oss där om vi skulle göra det över huvud taget. Folk har frågat oss genom åren om vi inte ska förlova oss. Vi har bara svarat att vi vet var och hur men inte när… 2008 fick vi chansen, när vi var ute och tågluffade i Europa. Nio länder och åtta huvudstäder på 14 dagar hann vi med.

Det var en härlig resa även om den var jobbig också. För det första vägde jag 20 kilo mer den sommaren än jag gör nu. Jag åt fel och mådde inte bra. Det var 40 grader varmt och i Milano och i Bratislava höll vi på att storkna av värmen.Vi sov på nattåg och det för med sig att folk håller en vaken eller väcker en hela tiden om man inte bokar liggvagn. Något som vi inte gjorde mer än en gång tror jag…

Men tänka sig, det gick bra ändå… fast när jag ser mig själv på en del av bilderna blir jag förskräckt. Vilken himla tur i oturen att jag fick min läkardom så att jag fick ställa om kosten!!! Nu kan jag då och då bli riktigt nöjd med mig själv på foto även om det fortfarande finns några kilon att bli av med kvar…

Men jag skulle verkligen vilja resa igen. Tågluffa…. *drömmer*

Fontana di Trevi 2008

En vän till mig har varit ute och åkt motorcykel i Europa och jag har fått sms-rapporter då och då. Det har fått mig att minnas vår tågluff, hur varmt det var, hur vackra alperna var, hur dåliga fransmän är på att prata engelska och så vidare… Ja många minnen blev det!

Jag kommer till exempel aldrig att glömma när jag skulle duscha på stationen i Wien. Eftersom det var tidigt på morgonen var jag ensam när jag kom dit och eftersom det fanns ett handfat passade jag på att tvätta lite kläder när jag ändå höll på. Jag tog väl säkert 20 minuter på mig mot tio som det hade tagit om jag bara hade duschat.

Utanför dörren hörde jag efter ett tag ett väldigt kacklande på tyska. Jag förstod inte vad som sades för min tyska är inte så bra och orden bara forsade ur kvinnans mun där utanför.

När jag sent om sider kommer ut står det två kraftiga öst-tyskt fyrkantiga damer utanför. Deras känningar var ärmlösa och de hade kortklippt hår och var helt utan smink. Åldern skulle jag kanske placera strax under 60.

Den ena av dem hötte med fingret åt mig och gick på och skällde, orden bara rann ur henne. Jag fick inte en syl i vädret och tänkte att jag bryr mig inte om henne. Hon får väl hålla på. Jag började packa ihop mina grejor och tänkte gå därifrån. Men så gjorde hon en liten paus och då passade jag på att säga:
- Ich versteh nicht, ich spreche nicht so gut!

Damen blev tyst en stund och sedan sa hon bara:
- Ah, DAS ist die probleme!!

…då gick jag ut därifrån. Jag undrar fortfarande vad som upprörde henne så väldigt. Jag hörde henne säga något som lät som ”langes haar” och jag har ju rätt långt hår. Men vad hade det med saken att göra? Vad jag förstod så var jag på damernas och jag hade inte gått före någon i kön, jag hade betalat vad det nu kostade och det enda jag kan komma på var att det tog lång tid…

Spårvagn i Zürich

Se alla foton från Tågluffen här >>

Detta var en av hans bästa sidor och det jag verkligen behövde då. Idag händer det ibland att jag får göra så för honom, när hans dagar känns tunga. Just nu är det till exempel hans sista semestervecka och han börjar jobba på måndag. Det har gjort att han sett ut som om alla världens olyckor vilat på hans axlar då och då.

Något som gäller alla oss i det här avlånga landet är att vi lever med årstider som var och en har sin tjusning. Sommaren som nu är grön och fylld med vackra vyer och blommor, fåglar och snart kantareller i skogen. Detta är inga dåliga guldkorn tycker jag! Något som också gäller de allra flesta i det här landet är att vi varje dag har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen. Ja, det gäller de flesta av oss då och tyvärr blir de som detta inte gäller allt fler även här…

I mitt liv finns mina barn, Tommy, mina vänner och jag har dessutom den stora glädjen att få arbeta med sådant jag älskar att arbeta med. Jo, visst har allt en baksida också och visst måste man se till att motverka så att inte baksidorna av saker och ting tar över och får för mycket att säga till om. Men i stort så har jag väldigt mycket att vara glad över och det försöker jag vara varje dag.

Att förlåta och gå vidare och sluta hata
Det är inte alltid så lätt och kanske i vissa fall omöjligt men det är ändå bättre än att gå och vara bitter och hata. Jag fick en underlig kommentar igår av en Raoul PETE Joacim Parfalk. Jag förstår inte allt han skriver och inte heller hans frågor. Men så mycket förstod jag att det här är en person som känner mycket bitterhet och som inte mår bra i själen av olika anledningar. Jag skrev i mitt inlägg att jag inte syftade på personer som blivit utsatta för misshandel och övergrepp på olika sätt. Vad jag menade var att det finns väldigt många som fokuserar på oförrätterna de varit utsatta för i sitt liv, som liksom håller fast vid känslan av att ha blivit svikna, orättvist behandlade och dylikt. De håller liksom fast i det destruktiva som de här upplevelserna gett upphov till och sedan använder de detta som ursäkt för att misslyckas eller inte våga eller inte ens vilja göra något åt det som är fel i deras liv.

Att ta ansvar för sina handlingar och de konsekvenser de får
Det här är också ett område som kan bli kontroversiellt för en del har jag märkt. Men jag står fast vid att vi alla, var och en av oss föds in i det här livet, i våra kroppar med våra själar. Allt vi upplever i livet påverkar oss naturligtvis på ett och annat sätt. Andra människor, händelser vi går igenom, de förutsättningar och förhållanden vi föds in i som till exempel hur familjen ser ut och vilka våra föräldrar är, ja det är naturligtvis sådant som påverkar. MEN till syvende och sist är det vi själva med vår egen viljekraft som fattar beslut genom livet. Vi väljer vår väg vare sig den påverkas av detta eller inte. Det är var och en av oss som gör de val vi gör och ingen annan bär ansvaret förutom vi själva. Det är även vi själva som får ta konsekvenserna av de val vi gör och i livets slutskede är vi ensamma om att gå över till andra sidan. Eller bara sluta leva. Men så länge vi är i livet bär vi ansvar för vad vi väljer att göra med våra liv, mot våra medmänniskor och mot våra föräldrar och barn. Det är den nakna sanningen som jag ser det…

Fotspår i sanden...

Snigel.

Det finns folk som lägger en massa energi på att förgifta sitt liv. Jo jag menar precis vad jag skrivit. De gör det genom att bevara och odla negativ energi som vissa händelser och vissa människor gett dem genom åren. Exempelvis dåliga barndomsminnen, vänner och andra som svikit och andra upplevelser av negativ karaktär.

Jag känner flera som går omkring och bär på bitterhet och agg. Själv försöker jag förlåta så långt det är möjligt, förlåta och släppa och gå vidare.

Jag har några upplevelser som jag hade kunnat lägga mer energi på att förgifta mitt eget liv med. Till exempel när en kär och älskad släkting helt plötsligt frågade mig som då var nio år varför jag alltid är så tjock. De orden gled in som en kniv i min själ och satt där länge. Det faktum att jag inte var smal och smärt när jag växte upp gav mig många upplevelser som jag hade kunnat skylla alla mina misslyckanden genom livet på. Som att jag fick springa hem efter skolan för att inte killarna i parallellklassen skulle få tag i mig och slita av mig kläderna och tömma in skolväska i skogen. Ja jag skulle kunna fortsätta… I stället för att gå under blev jag starkare. Lärde mig stå ut och klara av sådant.När jag tvingades byta skola mitt i högstadiet upplevde jag också något som skulle kunnat ge mig men för livet.

Ja visst har vi alla var och en av oss fått utstå händelser under uppväxten som vi hade kunnat använda som ursäkter för allt vi misslyckats med som vuxna?

Men varför göra på det viset? Allt som händer lär oss något och allt som händer har en positiv sida också. Trots det är det många många som gärna och ofta berättar om sitt elände och som absolut inte vill höra att andra haft det värre eller lika illa.

En kvinna jag känner har genom alla år jag umgicks med henne gärna och ofta brett på med hätsk röst om alla oförätter som hon upplevde i sin barndom. Därefter har hon lagt till att det därför inte var så konstigt att hon fick leva ett så uselt liv som hon gjorde, de där barndomsminnena hade ju förstört hennes möjligheter.

En annan kvinna jag känner skyller allt elände på sin mor. Hade hon varit annorlunda under hennes barndom och gjort annorlunda så hade hennes liv kunnat bli ett helt annat och så vidare…

Nyligen berättade en vän att det finns personer som använder facebook för att elda på sitt hat mot personer som de anser har förstört deras liv. Hon hade bland annat någon som läste hennes logg, det vill säga de inlägg och saker hon gör på facebook. Personen ifråga anser att min vän är ansvarig för dennes olyckliga liv och leverne och retar upp sig på det som min vän skrivit och gjort. Oavsett vad det är så går det använda som eld på personens hat-brasa.

Själv har jag nog sammanlagt tre personer som jag skulle kunna tänka mig använder mina förehavanden på samma sätt. Jag är ingen ängel och alla mina val i livet har naturligtvis inte enbart fått bra konsekvenser för personer i min närhet. Men det finns ingen som enbart gör goda gärningar i livet och hur det nu än är så kan man göra ett generellt val att vara en god människa. Men det finns inga garantier för att allt man gör får goda konsekvenser. Däremot har den som drabbas av en annan persons handlingar ett val. Antingen låta detta fördärva allt eller så reser man på sig och borstar av sig och går vidare…

Tyvärr är det många som hakar fast och ältar och när de inte kommer någon vart så ger de upp och skyller allt på någons ”onda handling” och börjar hata i stället. Min stilla undran är varför en person hela tiden måste elda sitt hat och sina negativa och destruktiva sidor? En del verkar inte kunna släppa och gå vidare, eller ens inse vad de håller på med…?

På ett sätt skulle man kunna säga att det kan bero på lathet. Ja, jag menar precis vad jag säger. Eller svaghet kanske om man ska vara human. Om man inte vill, kan, eller orkar ta tag i sitt eget liv kan man alltid ge någon eller något annat skulden helt enkelt. Så när man frågar en sådan person varför han eller hon inte skapat sig ett bättre liv om det nu var det han eller hon ville så får man svaret:
- Men jag hade en så besvärlig barndom och mina föräldrar ställde aldrig upp för mig på rätt sätt. Jag var mobbad i skolan och jag hade flickvänner/pojkvänner eller kanske till och med före detta make/maka som svek mig så jag klarade aldrig av att göra mitt liv bättre än så här. Eller mina syskon satte stopp för det för de tog allt ifrån mig…

Visst det kan vara saker som är så svåra att man inte orkar bearbeta dem själv och sedan släppa dem. Jag vet att min mamma arbetade med barn och ungdomar som hade anorexia och psykoser och liknande. Barn som blivit utnyttjade sexuellt eller på annat sätt rejält misshandlade har en äkta orsak att inte klara av sitt liv på ett eller annat sätt. Men vi vanliga dödliga som råkat ut för helt vanliga oförätter, som mobbing, syskonkonkurrens, föräldrar som inte gjorde som vi hade önskat eller blivit svikna på andra sätt, vi kan alla göra ett val att resa på oss och borsta bort smutsen och fokusera på det som trots allt är bra i livet. Göra våra val, ta ansvar för dem och gå vidare.

Det är alla oss som inte varit med om fullt så hemska upplevelser, de av oss som egentligen aldrig insett att andra har samma existensberättigande som oss själva. Det är alla som inte kan förlika sig med att de inte höjer sig över alla andra på ett eller annat sätt och därmed anser att de ska behandlas annorlunda. Det är alla de som när de inte blir särbehandlade ger andra skulden för sina misslyckanden i livet för att de inte fick ”rätt uppmärksamhet och behandling”. Det är alla dem jag menar. Varför lägger de så mycket energi på att förgifta sina liv med att ge andra skulden för sina misslyckanden…?

Någon gång för en massa år sedan kom jag till insikt i att mina upplevelser genom livet gett mig konsekvenser när det gäller mina val. Val som jag gjort som fått avgörande betydelse för både mina närmaste och för mig själv. MEN det var JAG som gjorde valet oavsett varför jag nu gjorde det. Det är det som jag tror att alla dessa som fortsätter att förgifta sitt liv aldrig har insett. De har inte förstått att deras hemska upplevelser i barndomen gett dem förutsättningar och påverkat dem när de skulle välja utbildning, när de skulle välja yrke och när de ska möta andra människor.

Tror man inte att man klarar något blir det svårt att klara av en utbildning och i förlängningen ett yrkesliv. Tror man att alla andra människor är falska och inte vill annat än ont blir det svårt att klara av ett socialt umgänge och i förlängningen omöjligt att behålla en relation till en partner eller ens en vän.

Men alla ÄR inte enbart onda och alla HAR talang på något område. Alla har det! Alla kan vara nyttiga på ett eller annat sätt. Det är den sidan av saken jag försöker fokusera på. Hur hårt det än kan vara så är det också så att vi är ensamma om ansvaret för våra handlingar. Ingen annan än du gör dina val helt enkelt. Sedan är det ingen annan än du som får leva med konsekvenserna av dina val.

Allt som andra människor gör mot dig, från din barndom och upp i vuxen ålder är bara sånt som kan påverka DINA val som till slut blir till DITT liv. Det är inte de andra som gör valen ÅT dig! Det är den bistra sanningen… Så varför ödsla tid på att hata andra människor och jobba på att skylla sina misslyckanden på dem?

Poolen på taket till hotellet vid Kungsportsplatsen i Göteborg.

Att studera historia kan vara intressant och givande. För mig är den en vägvisning, en förklaring och där hittar man orsakerna till att världen idag ser ut som den gör. Historia för mig är enbart intressant ur den synvinkeln. Där får man veta hur det kom sig att det blev som det blev helt enkelt.

Idag ser samhället ut som det gör och jag som individ kan dra ett strå till stacken och försöka påverka framtiden så att den blir till det bättre. Jag kan lära av historien och se misstagen som våra förfäder gjort. Men jag kan också se att mycket av det som gjordes då görs idag också. Krig och girighet är två dåliga inslag som följer oss människor in i framtiden men det förändras. Formen, metoderna och framför allt inställningen till krig har förändrats. Idag har människor ett intellektuellt förhållande till krig. I USA används argument som de breda massorna kan ta in och förstå. Men under den teoretiska förklaringen är det som jag ser det girigheten som styr krigen.

När jag läste samhällskunskap på KomVux pratade en av lärarna om ”det militärindustriella komplexet”. Hon förklarade att det handlar om en multinationellt viktig ekonomisk sammanslutning. Vapen och krigsmateriel samt forskning på det området är något som ländernas respektive regeringar förhandlar om med varandra. Det här är något som sker helt i det fördolda, ingen litar på någon i de här sammanhangen och det säljs och köps vapen bakom lykta dörrar. Forskare som arbetar med militära saker är hemligare än hemligast och inget av varken forskningen eller affärerna med vapen når ut till vanligt folk. Eller i alla fall väldigt lite av det.

Idag har bröderna Svensson gånger två, det sill säga Tommy + Morgan och Dennis + Robbin gett sig ut på sin tredje oddyssé för att studera historiska platser. När de pratar om det här lyser engagemanget och intresset i deras ögon. De har nog snart tittat sönder filmerna om Arn här hemma på DVD och Morgan har en pärm där han skriver och sätter in foton med fakta om platser han besökt.

Men de stannar liksom där. Jag undrar ibland om de tänker på att det de ser och tar reda på är sådant som löper längs en röd tråd. En tråd som till slut kommer hit till oss i vårt tidevarv. En tråd som via oss och vår samtid löper vidare in i framtiden. Tänker de på det? När det kommer till den aspekten så undrar jag ibland om bröderna S x 2 har något som helst intresse i det?

För mig är historien som jag skrev ovan bara en förklaring till varför det är som det är idag. Jag skulle aldrig vilja resa tillbaka dit för att uppleva allt det där. Möjligen för att själv se spåren av det som gjort att vi står där vi står idag och på det sättet koppla ihop min verklighet med vad som var. Fick jag välja skulle jag mycket hellre vara en fågel som flyger över framtidens värld. Jag skulle i så fall vilja se hur det blir, vad vår verklighet leder till…

Lilleman, en grön leguan.

…hur det hade blivit om jag åkt genom livet på en räkmacka. Ja, jag menar om jag aldrig hade behövt vara avundsjuk på dem som haft det gott ställt och kunnat göra vad de vill och köpa vad de vill. Numera är jag inte avundsjuk längre men jag var det när jag var liten. Hade jag haft det bra om jag hade varit rik? Har man det bra bara för att man har pengar? Nä, självklart inte!

Livet blir lättare om man slipper oroa sig för ekonomin, så är det ju. Men oro för ekonomi är något jag vuxit upp med och som jag fått i arv. Den oron är ett naturligt inslag i min vardag. Kanske är det till min nackdel. Jag ser ju hur en del av de jag känner som inte skolats in i en sådan oro tar pengar för givet på ett annat sätt än jag gör.

Samtidigt som jag skolades in i den ekonomiska oron fick jag lära mig att man ska göra rätt för sig och man ska följa lagen. Det ska inte bluffas och det ska vara raka rör, inget fusk! Skatten ska betalas och man ska inte slingra sig och lura staten. Många som jag stött på som har det gott ställt har varit mindre nogräknade med sådant och kanske är det så man gör för att bli rik…?

Ja jag menar, skatteparadis hör man talas om då och då och avdrag för allt, högt och lågt. Nolltaxerare vet man ju att det finns och de har det verkligen gott ställt fast de inte har något att skatta för.  Hm, jag kanske är full av fördomar och kanske har jag fått allt om bakfoten när jag tror att man kan bli rik på att lura staten på skatt. Nu har jag inte läst boken om honom och hans imperium men jag har hört att Ingvar Kamprad ska vara rättskaffens man som följer lagen. Han är ju rik… å i så fall stämmer inte min teori då. Eller så är han undantaget som bekräftar regeln.

Hur som helst så tänker jag ibland att jag kanske valt helt fel väg. Som till exempel min utbildning? Det finns fler informatörer och journalister än det finns arbetstillfällen och det gör att bara de med rätt kontakter och vinnarskalle får jobb. Söker man jobb via platsbanken och hoppas på tur får man bara det där förhatliga brevet där det står att de tackar för visat intresse. Men jag valde min utbildning för att jag trodde att jag kunde tillföra något till det här samhället med hjälp av den. Jag tror fortfarande att jag kan ge något, men frågan är om jag någonsin får chansen…?

Kanske borde jag ha tagit mig in på konstutbildning som jag tänkte när jag var 16 – 17? Men DET blir man verkligen inte rik på… inte innan man är död i alla fall. Mina barn och eventuella barnbarn kanske hade blivit rika då…? Eller fått något att slåss om kanske jag ska säga i stället.

PA-linjen, eller personal och arbetsliv var den universitetsutbildning jag sökte som förstahandsval när jag sökte till universitetet, vad hade hänt om jag hade kommit in där? Ja, det får jag aldrig veta… Nej, i stället kom jag in på mitt andrahandsval och fick en hel massa kommunikationsteori och inte särskilt många användbara praktiska verktyg på programmet för media och kommunikation. Jag kände mig verkligen inte klar för att arbeta som informatör när jag hade läst färdigt. Men när jag gick journalistlinjen fick jag verktygen jag hade saknat i den akademiska världen. Hur är det för dem som läser där nu, får de verktyg också eller blir de bara matade med teorier som jag blev?

Jaaa… jag har börjat drömma om att ha en sommarverksamhet. Jag skulle vilja göra som mormor gjorde och hyra ut bostad till turister på sommaren. Kanske arrendera en camping någonstans…? Eller allra helst, ha bed&breakfast… *drömmer*

Eller skriva en bok kanske…? Jag tänker ibland på vad den skulle handla om, vad jag skulle skriva om. Ska jag skriva en roman eller ska jag skriva en ”klokbok”, en sådan som man kan åka runt och prata om sedan…? Fast då måste jag ju bita ihop och skärpa till mig. För prata inför folk är verkligen inget jag gör med lätthet och utan rampfeber…

Nu finns bilder från vår lilla semester i Fjärås i ett galleri här >>

Kärleken är viktigare än klirret på börsen.... Foto Cicci Wik

Många kvinnor som fått stryk i sina relationer och lyckas ta sig ur dem hittar en ny man som också slår dem. Jag tror att det gäller alla relationer, det där mönstret att man hittar en ny man som är som den man lämnat. På ett eller annat sätt stämmer det…

Man ska inte jämföra män man har och har haft en relation till, nä! Men det behöver inte bara gälla relationer. Det kan gälla andra situationer också. Därför tycker jag att man kanske ska analysera sig själv och fundera över hur det kommer sig att man hamnar i samma sits som man varit förut så många gånger.

Om man önskar sig förändring i sitt liv på ett eller annat sätt så bör man nog börja med att fundera över sig själv. För allvarligt talat, det går inte att förändra andra men man kan försöka ändra sig själv faktiskt. Det har man mandat till, vilket man inte har när det gäller andra.

På samma gång är det ju omöjligt att bli någon annan än den man är innerst inne och bli någon helt annan.

Ja, jag menar jag skulle aldrig till exempel aldrig kunna byta ut Tommy mot en slimmad, kostymnisse. En som är socialt gångbar i mer ansedda kretsar bara för att komma upp mig och få mer anseende. Jag skulle med andra ord aldrig kunna välja en partner av så ytliga och opersonliga skäl.

Jag skulle heller aldrig kunna bli som jag skrev i ett annat inlägg, en Stureplansanpassad och marknadsanpassad slimmad typ som trampar över lik för att nå framgång och som låter mina barn betala priset för min framgång.

Jag och en vän pratade om det här nyligen. Om man håller ett blött finger i luften och känner av hur vindarna blåser så kan man tro att det bara är visioner som gäller, att tänka framåt, att utvecklas och gå vidare. Det gäller alltså att vara extern och se framåt, utåt. Inte inåt, inte reflektera och komma till insikt. Nej, i stället är det visionerna som gäller. Sådana ska man ha och man ska inte tänka inåt alls om man ska följa med och vara modern.

Min vän sa att på hennes arbetsplats finns en väldig konkurrens om att vara bäst på att slimma verksamheten och samtidigt nå uppsatta mål och man ska gärna komma med nya effektiva idéer samtidigt också. Att se inåt i verksamheten och undersöka hur de som jobbar i den egentligen mår är inte så noga. De anställda ska bara följa med och anpassa sig helt enkelt, de får nte klaga, de ska bara ge sitt bästa hela tiden annars ska de bytas ut mot sådana som gör det.

Själv tycker jag att det är ett tecken på att allt genomsyras av marknadsintressen. Att sälja bra, ha vassast armbågar och vara gångbar är viktigare än att ha hjärta och själ.

Egot står i centrum och kollektivet har allt mindre betydelse. En person som är arbetslös är lat och ska inte sko sig på systemet utan ska tvingas arbeta. En sjukskriven ska inte vara sjuk utan ska arbeta till varje pris. Till och med cancersjuka och föräldrar till ett nyligen avlidet barn ska inte vara hemma och lata sig utan de ska arbeta och dra sina strån till stacken precis som alla andra.

Riktig journalistik handlar om att avslöja sådant som inte står rätt till. Att skriva om sådant folket behöver få upp ögonen för så att det blir förändringar. Men vad skrivs det om i de medier som människor tar till sig idag?

Tidningarna får folket att köpa lösnummer med hjälp av artiklar som handlar om personer och skvaller mer än om sådant som är samhällsviktigt. Det skapar ett behov hos dem som läser om det där att få veta mer om allt det ytliga. Följden blir att den breda massan snart helt har tappat intresset för grävande journalistik och fokuserar i stället på ytor och fernissa. Ett jättebra exempel på det är den mediala uppmärksamhet som prinsessans bröllop och det som händer bakom kulisserna i ”djuplodande” program som ”Let´s dance” och ”Bonde söker fru” får.

När man väl börjat leva sig in deras liv och leverna är det ingen som orkar bry sin hjärna över hur strukturerna ser ut i samhället. Ingen ser var makten egentligen finns och hur den lilla människan drabbas när marknadskrafterna på det här sättet får fritt spelrum och kan gå på för full styrka.

Alla HAR inte samma förutsättningar att glassa på Stureplan, göra aktieklipp på börsen och köra omkring i en hummer! Alla ÄR inte friska och krya och alla KAN inte få bäst betyg i skolan och bli vad de vill!

Så fort jag säger sånt här så får jag en känsla av att jag blir stämplad som vänsterorienterad. Det sker så fort jag kritiserar något som för med sig klirr i aktieportföljen hos de mer välbeställda och lyckade individerna. Men det är ju inte riktigt så  jag ser mig själv. Det är inte riktigt så jag tänker. Jag vill absolut inte ha Maos Kina eller Stalins Sovjet i stället. Det är ju lika illa det om inte värre!

Kommunism är inte ett trevligt ord. Men det är inte högerspöken och allt som är ultraliberalt heller. Men jag är inte socialdemokrat. Inte heller renodlat partitrogen miljöpartist, men kanske att det är de två partier som ändå står närmast de värden jag sätter högst.

Jag tycker att humanistiska värden som allas lika rätt och allas lika värde är viktigt. Jag tycker att det som ”känns mest rätt i hjärtat” är det som måste vara bäst. Jag tror på människans frihet att vara som hon/han är och jag tror på allt som får oss att må bra helt enkelt. Jag tror inte att vi ska förtrycka oss själva för att aktienissarna ska få klirr i kassan. Det tror inte jag är lösningen på världsproblemen.

Nej, för jag tror nämligen inte att ett ekonomiskt system kan vara lösningen på allt. Jag tror att ett sunt förnuft och en känsla för rätt och fel är minst lika viktigt, om inte viktigare.

Hm, ibland får jag till orden så att jag förstår vad jag menar… nu är jag nog trött. Jag får inte riktigt till det här som jag vill. Det blir inte som jag tänkt… ja ja…

Hur som helst så är och förblir det viktigare för mig hur vi mår än här hur mycket vi har. Pengar är ett nödvändigt ont, något vi måste ha för att överleva i det system vi ordnat vår värld i. Men i grunden är det kärleken som viktigast, inte pengarna. Utan kärlek skulle ingen må bra. Kärleken mellan föräldrar och barn, kärleken mellan partners, mellan vänner, till planeten vi bor på och ja… etc etc. Det är den som får oss att må bra, inte ett bra index på börsen!